Författararkiv: admin

De äldre kommunala pensionärerna har behandlats fel, avtalet har vantolkats

Ett avtal tecknades 2002, sen har SKL och KPA tillämpat det.

När det infördes ett nytt allmänt pensionssystem behövde man ändra på hur det systemet skulle samordnas med det kommunala pensionerna. Ett avtal träffades mellan Sveriges Kommuner och Landsting, SKL och dess fackliga motparter om detta 2002. Diskussionen i denna text gäller en del av detta avtal som i allt väsentligt berör personer födda 1937 och tidigare och som alltså 2002 redan uppbar sin pension, dvs. en redan intjänad rättighet.

Som bakgrund till den fortsatta diskussionen har ett enskilt fall studerats. Det gäller en livs levande pensionär som fyller 82 i år. Man ser i diagram 1, sid 2 och här återgivet, vilken kommunal kompletteringspensionen som tillämpningen av avtalet har lett till för henne.

Diagram 1

Skärmklipp3

Det är lätt att kontrollera att denna praktiska tillämpning i ett enskilt fall stämmer med utfallet av hur SKL påstår att man generellt har tolkat och tillämpat avtalet från 2002.

Vi skall nu diskutera hur den här återgivna tillämpningen kan ha vuxit fram och varför. Tyvärr vill inte SKL och KPA diskutera frågan. Men de har ju alla möjligheter att i en fortsatt dialog tillrättalägga vad de kan anse är fel i vad som skrivs här.

Fram till 2009 var allt okomplicerat

Bestämmelsen om så kallad samordning som finns i avtalet lyder så här:

”För det fall den procentuella ökningen av följsamhetsindex enligt LIP för visst år överstiger den procentuella ökningen av prisbasbeloppet enligt AFL för samma år, bortses vid samordning från – friläggs – ett belopp som utgörs av skillnaden mellan tilläggspension enligt LIP 6 kap. 2 § punkt 1 – 2 uppräknad med årets procentuella ökning av följsamhetsindex och tilläggspensionen uppräknad med årets procentuella ökning av prisbasbeloppet…”  

Man ser att bestämmelsen i sin språkliga formulering är entydig. Den handlar om en ”friläggning” som skall ske ett visst år. I den praktiska tillämpningen har dessa frilagda belopp adderats år från år 2003-2009. Följden blev att de äldre kommunpensionärerna fick en ökning av sina pensioner jämfört vad det skulle ha fått om gamla bestämmelserna hade tillämpats oförändrat. Ökningen är i linje med hur de allmänna pensionerna ökade. Denna tillämpning följer inte av den citerade bestämmelsens formulering. Men den var både skälig och kan anses vara avsedd.

För att rätt kunna tolka vad som hände 2010 kan det vara av intresse att återföra den aktuella tolkningen till vad den betydde återförd till avtalets bestämmelse. Den kom i praktiken att tillämpas som om den hade haft följande formulering (kompletteringar i fetstil och några ord i föregående mening strukna)

”För det fall den procentuella ökningen av följsamhetsindex enligt LIP för visst år överstiger den procentuella ökningen av prisbasbeloppet enligt AFL för samma år, bortses vid samordning från – friläggs – ett belopp som utgörs av skillnaden mellan tilläggspension enligt LIP 6 kap. 2 § punkt 1 – 2 uppräknad med årets procentuella ökning av följsamhetsindex och tilläggspensionen uppräknad med årets procentuella ökning av prisbasbeloppet…” Årligen frilagda belopp skall adderas till föregående års summerade belopp och från det sålunda resulterande beloppet skall bortses vid samordningen med den allmänna pensionen.

Avtalet syfte, så som det beskrivs i SKL:s cirkulär 2003:11 sid 7 var att samordningsbestämmelserna inte skulle hindra att de kommunala pensionerna fick följa med uppåt om det allmänna pensionerna ökade mer än vad det tidigare gjort. Ingenting nämns om vad som skulle hända om det omvända gäller, dvs. om de allmänna pensionerna sjunker. Detta är i.o.f. sig inte ägnat att förvåna. Så som det nya systemet vid den tiden beskrevs skulle det ständigt ge bättre pensioner än det gamla systemet. Och att pensionerna t.o.m. skulle kunna sjunka, det sågs som uteslutet. Den s.k. bromsen var en undantagsmekanism för exceptionella förhållande. ”Om halva befolkningen flyttar till Tyskland” som det ansvariga statsrådet utryckte det i ett numera beryktat uttalande.

Både här refererade formuleringar från SKL i cirkulär 2003:11 och beskrivningen av den allmänna miljö i vilken avtalet träffades stöder uppfattningen att tillämpningen 2003-2009 ligger väl i linje med parternas avsikter. I diagram 1 ser man denna period med en sakta och jämt stigande kompletteringspension, precis som man kunde förvänta.

Men inför genomgång av den fortsatta utvecklingen behöver man ändå stanna upp inför vad den refererade tolkningen av avtalet formellt innebär. Som nämnts följer den inte av ordvalet i avtalet 2002. Någon överenskommelse om tolkningen så som den gjordes 2003 finns så vitt bekant inte. Att de fackliga organisationerna inte heller på annat sätt har intervenerat ändrar inte på det faktum att den aktuella tolkningen är ensidig. Detta är väsentligt att hålla i minnet när man studerar vad som händer 2010.

Så kom då 2010, den fullständigt oförutsedda bromsen slog till

Den s.k. bromsen ledde till att de allmänna pensionen sjönk. Om man hade fortsatt att tillämpa avtalet från 2002 på samma sätt som man hade gjort dittills så hade de kommunala pensionärerna fått en dubbel kompensation. De skulle nämligen dels ha fått behålla den kompensation som de under föregående år, 2003-2209, enligt den tolkning av avtalet som SKL hade gjort, hade fått för att den allmänna pensionen då ökade mer än priserna, dels en särskild kompensation för att den allmänna pensionen sjönk det året och några följande år.

Diagram 1 illustrerar vad som hände med den tolkning som SKL då gjorde av 2002 års avtal. Man ansåg nämligen att när nu följsamhetsindex var mindre än prisindex, då skulle de adderade beloppen från tidigare år helt tas bort. Man ser vad som hände 2010-2014. 2010 sjunker den kommunala pensionen, det är de hopsamlade frilagda beloppen som försvinner. Men sen ökar den pensionen igen, trots att jämförelsen mellan prisindex och följsamhetsindex fortsätter att vara negativt. Det är den grundläggande avtalskonstruktionen som leder till detta och några hopsamlade belopp finns inte att ta bort. I stället börjar man samla på sig frilagda belopp några år. Så vänder det 2014, då försvinner ånyo vad som har frilagts.

Den tolkning som SKL 2010 gjorde av 2003 års tolkning av 2002 års avtal ledde till ett allmänt sett skäligt och rimligt resultat. Den mötte behovet att reducera en ”överkompensation” som annars skulle ha uppstått. I verkligheten lyckades man inte eliminera hela den överkompensationen.

Men att detta var ett skäligt resultat är inte detsamma som att det kan förenas med vad 2002 års avtal stadgar eller ens följer av den tolkning som SKL gjorde 2003.

Tolkningen 2003, nämligen att de frilagda beloppen skulle adderas, följer som redan har nämnts inte av ordvalet i avtalsbestämmelsen. Men tolkningen gav under perioden 2003-2009 ett resultat som överensstämde med avtalets syfte. Att ta bort hela de ackumulerade beloppen när följsamhetsindex understiger prisindex, det följer däremot varken av avtalets ordalydelse eller dess syfte. Avtalet och dess förarbeten är, som beskrivits i föregående avsnitt, nämligen tysta när det gäller denna oförutsedda händelse.

Hur SKL beskriver situationen kan man läsa i ett cirkulär 2009:74, nämligen följande, på sid 2:

”Sedan år 2002 har den allmänna pensionen enbart räknats av uppräknad med prisbasbelopp när man räknat ut den kommunala kompletteringspensionen. Detta pga. en partsöverenskommelse om en s.k. friläggningsklausul som säger att om inkomstutvecklingen är starkare än prisutvecklingen ska pensionären få del av denna och den kommunala kompletteringspensionen ska fortfarande öka med prisbasbeloppet. Tanken med friläggningsklausulen var att även de kommunala pensionärerna skulle få ta del av välståndsutvecklingen.”

Beskrivningen av syftet är alltså helt klar. Och inget skrivs heller här om vad syftet skulle vara när utvecklingen går åt andra hållet. I stället, när det gäller den iråkade situationen, beskrivs i det här cirkuläret vad SKL:s tolkning av avtalet från 2003 enligt dess mening får till följd 2010. Nämligen, också detta på sid 2:

”Under perioden 2002–2009 har den allmänna pensionen ökat mer än prisbasbeloppet. Ökningen utöver pris-basbeloppet har fått behållas enligt partsöverenskommelsen om friläggning. Friläggningsklausulen sätts emellertid ur spel då följsamhetsindex inte har en starkare utveckling än prisbasbeloppet, vilket är fallet år 2010, 2011 och 2012. Där-för omfattar pensionslöftet enbart en ökning med prisbasbeloppet från att pensionen fastställdes år 2002.”

Ingenting har gått att finna om vilka överväganden som ligger till grund för SKL:s tolkning av avtalet. Hur detta gick till och hur beslutet dokumenterades har det inte gått att få fram. Kommunernas pensniosanstalt, KPA hänvisar till SKL och de fackliga parterna, SKL hänvisar till kommunerna och de fackliga parterna. Omfattande efterforskningar, både hos parterna och i två kommuner, leder till slutsatsen att ingen har tagit emot några besked om dessa tolkningar. Ett faktum som stöder SKL:s påstående att man där har ansett att tolkningen, både 2003 och 2010 följer direkt och entydigt av avtalet 2002.

Vad SKL i sin tolkning har förbisett, är att 2003 års tolkning medför att man ackumulerar vissa årligen frilagda positiva belopp, för att kompensera den årliga utvecklingen. När nu ett visst år den allmänna pensionen ökar mindre än om den hade följt prisindex, då är den logiska vidgningen av avtalets lydelse och beslutet om att de årliga beloppen skall ackumuleras att helt enkelt vidga begreppet ”frilagt belopp” till att också omfatta negativa tal. Matematiskt är det helt acceptabelt att tala om negativa ökningar. Och en sådan tolkning leder till skäliga resultat, nämligen att det ackumulerade beloppet det aktuella året minskar med det årets negativa friläggning.

När man nu går ett steg längre, till att när prisindex understiger följsamhetsindex ta bort hela det tidigare frilagda och ackumulerade beloppet, då för man in ytterligare ett moment i den redan tidigare ganska långtgående tolkningen.

Och som nämnts, tolkningen leder till orimliga resultat.

  •  Orimligheten illustreras väl av om man i ett räkneexempel studerar ett alternativ utan broms i ett i övrig oförändrat scenario för ett konkret fall.
  • Eller det räcker att tänka på en lång serie av frilagda positiva belopp och vad som händer vid en liten obalans mellan index. Allt det ackumulerade försvinner och idén att pensionären skulle få följa ”välståndsutvecklingen” förfuskas

SKL:s tolkning faller sålunda dels för att den är alltför långtgående jämfört med avtal och etablerad praxis, dels för att den leder till orimliga resultat i många tänkbara situationer. Men också för att alternativa tolkningar som inte ger orimliga resultat finns tillgängliga. Mer om det senare följer senare i denna text.Det är i SKL:s här beskrivna 2010 gjorda tolkning av 2002 års avtal och 2003 års tolkning av det avtalet som grunden lades för problemen som uppstod 2018. Tolkningen 2010 träffar nämligen inte det problem som den var avsedd att lösa, nämligen att möta en situation när den allmänna pensionen sjunker. Tolkningen innebär i stället att när helst följsamhetsindex är lägre än prisindex så skall hela det insamlade beloppet tas bort. Vi har just pekat på vad tolkningen kan leda till i hypotetiska fall, vi skall under rubriken 2018 se vad det ledde till i en konkreta situation.

Självfallet var det orimligt att en så långtgående tolkning som det här rörde sig om gjordes utan att arbetsrättsliga minimikrav iakttogs. Detta särskilt med hänsyn till de just beskrivna och lätt insedda komplikationerna. Slutsatsen gäller också om man hade gjort ett rimligt tillägg till tolkningen av avtalet som man i praktiken tillämpade det från 2003. Man införde ju nämligen en för avtalet helt främmande tanke, nämligen att ”frilagda belopp” skulle kunna vara negativa.

Här finns det anledning att kommentera det faktum att de fackliga organisationerna inte tycks ha intervenerat i den tolkningsprocess som pågick inom SKL. Det är ju möjligt men föga troligt att de fackliga parterna helt enkelt inte informerades. Men, helt oberoende av detta, en facklig passivitet kan inte tolkas som ett godkännande av SKL:s tolkning. Den enda slutsats som kan dras av en facklig passivitet är att man fann att utvecklingen av de aktuella kompletteringspensionerna under åren 2010-2014 framstod som rimliga och skäliga. Vilket de ju var.

Först 2018 manifesterades att SKL:s tolkning av avtalet var orimlig.

2018: allt rasade

Åren gick vidare och man lät åter de kommunala pensionerna öka i takt de allmänna pensionen. Tills siffrorna med ens kom i otakt och utlöste tolkningen från 2010, vilket fick till följd att pensionerna sänktes kraftigt.

Det här blev orimligt både sakligt och formellt.

Sakligt orimligt för att de speciella förutsättningar som gällde 2010, då den allmänna pensionen sjönk, inte gäller nu. Det finns således ingen omotiverad extra höjning som man har anledning att förhindra. Istället blir effekten 2018 att man åstadkommer en sänkning av de kommunala pensionerna i ett läge då de allmänna pensionerna ökar kraftigt.

I diagram 1 ser vi hur den kommunala kompletteringspensionen sänktes kraftigt. I verkligheten med nästan 1000 kronor per månad. När den obalans som utlöste sänkningen hade motiverat att den sänktes med lite över 100 kronor!

Formellt orimligt därför att det är själva tolkningen 2010 som är fel och tillkommen utan vederbörliga förhandlingar och utan att dess uppenbara konsekvenser klarades ut redan 2010, vilket uppenbarligen hade lett till en annan ordning än den som då valdes.

KPA:s och SKL:s agerande visar också att inom de organisationerna insåg man att detta gick inte att förklara. Man nöjde sig med att hänvisa till ”bestämmelserna” och gick ut med trösterika besked om att man kanske kunde få högre bostadstillägg och att den allmänna pensionen höjdes och skatten sänktes.

2010 gick man ut med en fyllig beskrivning, trots att sänkningen då var lägre.

Vad göra? Ja, det är inte så svårt.

Om man vidgar 2003 års tolkning av avtalet till att acceptera att det ett visst år frilagda beloppet skall kunna bli negativt och att det dittills ackumulerade beloppet får minska med motsvarande belopp, dock aldrig under noll, kan detta klaras med en enkel avslutande mening i den lydelse som avtalets bestämmelse fått med 2003 års tolkning. Resultatet av denna tolkning framgår att följande diagram:

Diagram 2

Skärmklipp4

Följden av den alternativa tolkningen är att den här personen har ett litet belopp att fordra för 2010, för 2014-2017 har hon 2000 kronor per år att fordra, dvs totalt 8000 kronor. Det är c:a 8% högre kompletteringspension än vad som hon då faktiskt fick. För 2018 skall kompletteringspensionen vara 2100 i månaden, det är 1100 kronor mer än pensionsbeskedet och runt 200 kronor mer än föregående år, dvs 200 kronor mer än den ”engångsvisa kompensationen”

Resultatet av denna tolkning blir en permanent något högre pension än vad man ”kan tycka var meningen”, om man med det menar att varken under- eller överkompensera följsamhetsindex. Men nu skrev man inte ett sådant avtal. Det gjorde däremot staten.

Att nu gå in på den linje som staten valde 2002 skulle fordra att man kunde visa att det var det man egentligen menade. Men inte ett ord som kan leda till den slutsatsen finns i förarbetena. Och SKL:s misslyckade försök att möta problemen 2010 visar ju att de då fortfarande inte hade någon idé om vad man egentligen ville åstadkomma långsiktigt.

Och det är inte några himmelsskriande belopp det rör sig. 8% i det här fallet. Det kan jämföras med att SKL tillät datorerna att sänka kompletteringspensionen med 50% från 2017 till 2018.

Och, som redan nämnts, rättsfallen från 90-talet sätter snäva gränser för vad parterna kan komma överens om, även om man skulle vilja. Hur parterna agerar och tolkar 2002 års avtal och syften/avsikter, det kan prövas genom talan i domstol från enskild som är berörd.

Slutsatsen blir, att utan ytterligt starka och övertygande skäl, som kan härledas tillbaka till vad parterna har avsett eller kan antas ha avsett när avtalet skrevs 2002, går det inte att nu skriva ett avtal som retroaktivt tar bort den kvarstående ”överkompensationen”. Inte heller det retroaktiva krav som en enskild enligt mitt exempel kan ha kan man utan vidare komma undan. Det går av samma skäl heller inte för sig att skriva nytt avtal så att man nu går in på statens linje för att undvika framtida ”överkompensationer”. Avtalet som gällde när en person gick i pension lägger en minimigräns för vederbörandes pension även i framtiden.

Mer om sveket mot de äldre kommunpensionärerna

IMG_1693

De kommunala arbetsgivarna har hamnat helt snett. På villovägar kan man säga med erinran om omslaget på min bok från 2014

I en artikel i tidningen Pensioner och Förmåner, den finns här på min hemsida under rubriken Så går det till när hjärnan står still, och också på min Facebook Karl Gustaf KG Scherman har jag berättat om vad som ligger bakom att de äldres kommunala pensioner har sänkts för 2018. Det handlar om en ensidig tolkning av ett avtal från 2002, tillkommet i samband med att den allmänna pensionen reformerades.

Det aktuella avtalet gäller enbart för dem födda 1937 och tidigare. Kommunförbundets ensidiga tolkning av detta avtal leder till att många får en sänkning av sina kommunala pensioner för 2018 med så mycket som 1000 kronor per månaden. Alldeles oberoende av hur denna tolkning har gått till är resultatet orimligt. Detta i ett läge då den allmänna pensionen ökar och det uttalade syftet med avtalet 2002 var att det kommunala pensionärerna skulle få följa med om den allmänna pensionen ökar.

Redan detta borde ha fått de ansvariga att stanna upp och stoppa denna felaktiga hantering. Men här finns mer att säga.

Det aktuella avtalet gäller, med vissa i sammanhanget oväsentliga undantag, enbart dem som är födda 1937 och tidigare. Den som är född 31 december 1937 blir av med 1000 kronor. Hade hon väntat över månadsskiftet med att födas så hade hon inte blivit av med dessa pengar!!

Hur man nu än skriver och tolkar avtal så strider det skedda mot varje tanke på rättvisa, lika behandling och sunt förnuft. Det är oförlåtligt att ansvariga i kommunförbundet och kommunernas pensionsanstalt låtit detta ske. I stället för att bara stoppa vansinnet innan det nådde pensionskuverten.

Men här finns också frågor om vad rättsstaten föreskriver. På 90-talet behandlades vad avtalsparterna får och inte får göra med utgående pensioner för dem som redan är pensionerade. Av några domar i arbetsdomstolen följer att inte ens parterna på arbetsmarknaden, än minder en arbetsgivarorganisation ensidigt, får fatta beslut om att sänka pensionen för den som redan gått i pension. Avtalet 2002, med den tolkning det gavs fram t.o.m. 2009 etablerade en viss ordning för hur de kommunala pensionerna skulle räknas, Det finns anledning för de fackliga organisationerna, och pensionärsorganisationerna!, att initiera en rättslig prövning av denna fråga.

Varför denna stenhårda ovilja mot förändringar?

 Detta är en artikel ursprungligen publicerad sommaren 2014

Fru Andersson, 70, gick i pension 2009. 2010 slog bromsen till, det är den s.k. ”automatiska balanseringen”. Sen dess har hon förlorat i genomsnitt 600 kronor i månaden. Varje månad i fem år, medräknat 2014. Det blir sammanlagt 36 000 kronor. Och detta kommer att fortsätta många år.

Det hade inte kostat mycket att låta bli att drabba fru Andersson på detta sätt. Men regering och riksdag håller fast vid automatiken.  ”Släpper vi efter så går vi under” tycks vara den dominerande känslan hos politikerna.

Att reserverna i pensionssystemet är stora och t.o.m. pensionsmyndighetens egna experter ifrågasätter om bromsen alls behövs, inget tillåts tränga igenom denna beslutsamhet.

Vad kan det vara som är orsaken till det kompakta motståndet mot att göra något alls, trots att många goda alternativ finns.

Upplevelserna från den ekonomiska krisen på 90-talet är säkerligen en viktig förklaring. Det var en kris som orsakades av politikernas oförmåga att hålla i skattepengarna, av deras och arbetsmarknadens oförmåga att hålla tillbaka inflationen och av en feltajmad avreglering av kreditmarknaderna, som ledde till enorma och omotiverade värdestegringar på fastigheter.

Allt landade i insikten att något radikalt måste göras för att häva krisen och förhindra ett upprepande. Ett centralt inslag i krislösningen var ”normer” som skulle vara stabila och fungera oberoende av politiska majoriteter.  Till de åtgärderna brukar reformen av pensionerna räknas, trots att ATP-systemets problem inte hade någon del i orsakerna till den ekonomiska krisen.

Viktiga åtgärder var en ny ordning för hur statens och kommunernas utgifter och inkomster, deras budget, skall bestämmas, ett mål för överskott i den offentliga sektorns finanser, en självständig riksbank med uppgift att se till att inflationen hålls i schack och ett avtal på arbetsmarknaden, det s.k. industriavtalet, som skall se till att den konkurrensutsatta sektorn blir löneledande.

Att man inte vill/vågar röra vid dessa inslag i krispolitiken är i och för sig lätt att förstå. Idén var ju att de skulle var långsiktigt stabila. Men världen förändras. Dagens förutsättningar är inte desamma som för tjugo år sedan. Ser de ansvariga inte detta är risken att ”lojalitet” mot gamla lösningar leder till nya problem. En genomgång av krisåtgärderna illustrerar.

Reglerna för hur statens budget skall bestämmas ledde till en strid i höstas, det gällde regeringens förslag om vissa skattesänkningar. Regeringen fick ge sig.  Framstående experter pekade på att sådana strider snart leder till att reglerna slutar att fungera.

Överskottsmålet i statens finanser, ursprungligen avsett att hindra överbud med löften om utgifter som vi inte har råd med, har lett till att Sverige har starka finanser. Vi är nu i den nästan skrattretande situationen att ”överbuden” handlar om vem som kommer att vara snabbast, Magdalena Andersson eller Anders Borg, när det gäller att komma tillbaka till överskottsmålet. Samtidigt som balanserade bedömare säger att man bör fundera på om överskottsmålet fortfarande är relevant.

Den självständiga riksbanken har, tillsammans med sina motsvarigheter i EU och USA knäckt inflationen. I dag är problemet ett annat, risk för deflation. Den svenske riksbankschefen vill nu, välmotiverat anser jag, använda bankens befogenheter för att möta ett ännu större hot, nämligen risken för en ny kris till följd av fastighetspriser som blåses upp till ohållbara nivåer till följd av för låga räntor. Men han får mycket kritik och bankens direktion har nu röstat ner honom.

Industriavtalet gör det svårt att göra nämnvärda ändringar av relativlöner. Men sådana måste alltid kunna göras. Okonventionella metoder måste då användas. Lärarna är ett exempel. Staten skjuter till pengar för att finansiera befordringstjänster, statistiken är räddad!

I alla dessa fall är det flexibilitet och kreativitet som behövs om normerna skall kunna hålla. I vissa fall knakar de i fogarna. Verklighet och politik tränger sig på.

I min bok ”Pensioner på villovägar” går jag igenom de här frågorna. Jag hävdar att pensionssystemet är på väg in i en ny kris, nu en förtroendekris. Man kan inte möta 2000-talets utmaningar med tjugo år gamla normer, tron på att man skulle kunna skapa en för alltid fungerande automatik saknar stöd i verkligheten.   Det gäller pensionerna lika väl som övriga mekanismer från 90-talets krisbekämpning. Exemplet med bromsen, får stå som symbol. Det finns andra inslag som är (nästan) lika missrikade.

Men det finns, som också redovisas i boken, ansvarsfulla lösningar. Politikerna är välkomna ut på plan för en öppen och allsidig debatt. En debatt som rimligen måste ställa fru Andersson i centrum för intresset.

KG Scherman

GD RFV 1981-96

Världens bästa pensionssystem eller ett pensionssystem i kris.

Bild 1

Röksignaler från Vatikanens concilium Fotograf: Wikimedia Commons

Pensioner och Förmåner 2017-12-15: Tema Den 14 december kom så det länge emotsedda pensionspaketet från den parlamentariska Pensionsgruppen. Det var ingen julklapp till nuvarande eller blivande pensionärer, anser pensionsdebattören KG Scherman. Han förklarar nedan varför pensionsöverenskommelsen är helt otillräcklig och hur pensionssystemet behöver reformeras för att fungera som en inkomstförsäkring på ålderns höst och inte övergå till en rad behovsprövade bidrag.

Det allmänna pensionssystemet är i kris. Pensionerna sjunker kraftigt jämfört med lönerna, grundtryggheten holkas ur. Utgifterna för grundskyddet har från 2003 till nu minskat från 36 till 25 milliarder kronor per år. Och inte beror den minskningen på att behoven har minskat. Premiepensionssystemet inbjuder till bedrägerier och är omöjligt för den enskilde att hantera.

En grupp politiker från (s) (mp) (m) (l) (c) och (kd), i Pensionsgruppen, har förhandlat om vad som ska göras. De har den 14 december presenterat sitt resultat. Invävt i en sky av vackra ord presenteras ett fåtal konkreta förslag och ett stort antal funderingar. Resultatet presenteras i en gemensam debattartikel. Men sen fick man se ett lustigt skådespel. Vart parti kommenterade på egen hand vad man hade kommit överens om. Antydande att det nog varit en del olika meningar. Men om vad man har haft olika meningar, det får man inte veta. Och framförallt, man får inte höra några argument för den ena eller andra ståndpunkten. Ingen debatt mellan politikerna släpps ut. Alla är så lyckliga och så eniga.

Fredrik Lundh Sammeli, socialförsäkringsutskottets ordförande, har sagt att det är svårt och förklara vad man håller på med. Men Sammelis problem är faktiskt ett annat. Han vill att det skall låta som om han tillsammans med de övriga i Pensionsgruppen tar ansvar för pensionerna. Det gör han inte. Han ägnar sig åt att hålla liv i ett pensionssystem som inte levererar skäliga pensioner. Det intrycket förstärks av det som nu har presenterats.

Spektaklet som föregått denna presentation påminner om ett vatikankoncilium. Med små puffar ur skorstenen då och då. Puffar om att man hoppas och vad hoppet avser. Puffar som blir artigt återgivna i olika medier. I stort sett ingen journalistisk bevakning syns till. Ingen bevakning av vad som kunde vara känsligt, konfliktfyllt, spännande. Det verkar som om media håller med Sammeli om att ”detta är för svårt för att släppa in väljarna i.” Detta om en fråga som för alla är av avgörande betydelse. Vad skall jag leva av, hur får jag det, hur kan jag ta ansvar för min ålderdom? Och får jag något stöd av samhället?

Bild 2

Om man berättar hur detta system är uppbyggt och avsett att fungera så går det faktiskt att förstå.

Traditionellt finns tre parametrar för politikerna att besluta om. Det gäller avgiften, pensionsålder och pensionernas storlek. Pensionsåldern är den ålder vid vilken en ”normal” pension skall uppnås, en pension vars storlek bestäms av att man skall ha jobbat tillräckligt många år och av den genomsnittliga lön man har haft under dessa eller en del av dessa år. Avgiftssatsen bestäms så att systemet är i finansiell balans. Det politiska ansvaret är att bestämma pensionsålder och sättet att beräkna pensionens storlek så att en långsiktig balans skapas, en balans som tar hänsyn både till sociala behov och finansiella realiteter.

I det svenska systemet har man avskaffat det politiska ansvaret. Avgiftssatsen ska alltid vara oförändrad. Inbetalda avgifter för en person och inga andra hänsyn bestämmer pensionerna. Någon hänsyn till hur hög ålder det är rimligt att kräva att människor arbetar till tas inte, inte heller hur många år som man ska ha arbetat för att få en rimlig pension. Om livslängden i befolkningen ökar så sjunker pensionen automatiskt om man inte arbetar längre. Och om prognoser visar att pengarna inte räcker så sänks pensionen ytterligare. Också det sker automatiskt med hjälp av den så kallade bromsen. Inget utrymme finns för att ta hänsyn till att förutsättningarna har ändrats och kommer att fortsätta att ändras jämfört med vad man på 90-talet trodde/hoppades skulle bli utvecklingen.

Den här beskrivningen påverkas inte av ett sådant välmenade uttalande som Pensionsgruppen nu gör om att ”överväga avgifterna”. För att kunna återta ansvaret måste man ändra systemet i grunden. Och av en sådan beredskap syns inte ett spår.

Det är bara en socialförsäkringsminister som har talat klartext om det här systemet, Ulf Kristersson: ”Begreppet skälig pension har inte i det här systemet att göra. Pensionen blir vad den blir”. En annan person som varit tydlig är Margit Gennser, Moderaternas representant i den grupp som arbetade fram det nya pensionssystemet. Hon fick mycket ovett för detta.

En finansminister, Anders Borg, har framträtt och förklarat att det är uteslutet att höja garantipensionerna i deras dåvarande form. Övriga ministrar har gömt sig bakom Pensionsgruppen, som ju har att effektuera vad partiledningar och ytterst finansministrarna ger order om. Bekvämt verkligen.

 

Alternativen är enkla och tydliga

Grundskyddet

Den omöjliga situation som pensionssystemet hamnat i illustreras väl av frågan om hur grundskyddet skall utformas. Hur det skall hanteras gäller inte enbart eventuella politiska meningsskiljaktigheter utan också betydande problem för hela pensionssystemet.

Grundskyddet består dels av garantipensionen, som är en generell utfyllnad för den som har låg allmän pension, dels behovsprövade inslag, nämligen bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd. Garantipensionen har under årens lopp fått en allt mindre andel i grundskyddet, samtidigt som den totala grundtryggheten har sänkts jämfört med lönerna.

Det är uppenbart att man på 90-talet påstod att vi skulle ha ett stort inslag av generellt grundskydd. Det är lika uppenbart av den fortsatta utvecklingen, av aktuella uttalanden och av pensionsgruppens förslag, som ”förstärker garantipensionen” genom ett nytt behovsprövat tillägg, att nu är detta på avveckling.

Ansvarig minister, Annika Strandhäll, säger att det är ”bekymmersamt att höja garantipensionen”, för då blir skillnaden mellan grundskydd och högsta inkomstpension alltför liten. ”Det måste löna sig att arbeta”, säger hon. Därför vill hon koncentrera sig på ”dem som har det sämst ställt, det är ofta äldre kvinnor”.

Visst skall det löna sig att arbeta. Men som argument mot höjning av garantipensionen är uttalandet inte logiskt.

Idén bakom garantipensionen är att för människor som haft dålig inkomst minska behovet av behovsprövad hjälp på ålderns höst. Den idén präglar förslaget till dagens pensionssystem.

Några fakta och argument förtjänar att komma fram ljuset.

Garantipensionen motsvarade för 20 år sen cirka 43 procent av medellönen. Idag är den nere på 30 procent. Dagens 8 000 kronor skulle vara 11 400 kronor om man höjde den till den tidigare nivån.

Vad kan då hållbara argument mot en höjning av garantipensionen vara? Ett är uppenbart: En höjning av garantipensionen kostar mer än riktade åtgärder till ”de behövande”. Ett annat är att man av ideologiska skäl föredrar behovsprövade åtgärder framför en generell grundtrygghet. Man vill inte betala för att andra människor skall ha denna generella lättnad på ålderns höst.

När ministern uttalar sig syns inte de här argumenten. Hennes ordval, väl utformat och behjärtansvärt, döljer det som faktiskt pågår; en successiv övergång från ett pensionssystem med en betydande generell grundtrygghet till ett system där grundtryggheten främst består av behovsprövade insatser.

Vill Annika Strandhäll ha och fortsätta en sådan utveckling så bör hon säga det. Och tala om varför. Och inte hänvisa till det irrelevanta argumentet om ”att det ska löna sig att arbeta”.

Var ska då pengarna tas till ett höjt grundskydd? Svaret är självklart: Det behövs friska skattepengar till detta.

Vad ska den allmänna pensionen leverera?

Sedan frågan om grundskyddet retts ut vänds blicken mot den inkomstrelaterade allmänna pensionen. Då är det dags att ta hänsyn till att legitimiteten i det allmänna pensionssystemet är beroende av att det faktiskt bidrar till standardsäkringen. Annars undrar människor varför de ska acceptera dessa obligatoriska avgifter.

Lösningen på detta problem är att den allmänna pensionen återtar en större del av standardsäkringen från tjänstepension och privat sparande. Den allmänna pensionen behöver höjas och pensionsunderlaget bör omfatta högre lönelägen i dag. Att detta betyder högre avgifter är uppenbart. I någon mån kan högre allmänna avgifter kompenseras av sänkta krav på andra håll. Men kvar står att en nybeviljad pension, även med hänsyn till det verkliga värdet av tjänstepensionen, år efter år har blivit lägre och lägre jämfört med lönerna. Och dagens pensionärer ser med besvikelse hur deras pensioner har halkat efter i senare års lönerally. En nettohöjning av avgifterna blir nödvändig.

I all enkelhet är detta det som måste vara själva utgångspunkten för diskussionen om det allmännas engagemang i människors pensioner. Att, som nu, börja med att fastställa avgiften och sen låta allt för alla tider följa vad den avgiften kan ge, det är ju upp- och nervända världen. Bättre då att släppa frågan helt och hållet, att lämna standardsäkringen till arbetsmarknaden och privat sparande.

Premiepensionen

Premiepensionen svarar inte ens mot mycket små förväntningar på överblickbarhet och trygghet för pensionsspararna.

Sakliga skäl talar för att premiepensionen borde avskaffas helt. Men det vore inte lämpligt med hänsyn till hur debatten har utvecklats. Det är en politisk realitet att unga generationer uppfattar att premiepensionen är ”egna pengar”, att ett sådant system garanterar framtidens pension bättre än alternativa konstruktioner. Att reformera det system som finns är att föredra framför att ta en bitter strid mellan generationerna för en teoretiskt bättre lösning.

Ansvarig myndighet lade i somras fram ett förslag, som handlade om en upprensning bland fonderna inom ramen för ett i princip oförändrat system. Det förslaget är avsett att möta det akuta bedrägeriproblemet. Det löser inte ens tillnärmelsevis de problem som PPM står inför.

Pensionsgruppen lät emellertid göra en egen utredning. Utredaren, Stefan Lundbergh, visar sig förstå det verkliga problemet, som är den omöjliga situation som den enskilde ställs inför i dagens system, och föreslår en ordentlig uppstramning. Spekulation och risktagande ersätts av ett statligt ansvar. I första hand för att den som inte kan eller inte vill välja själv. Vederbörande får sina pengar placerade som i en traditionell försäkring. Tryggt och säkert med en långsiktigt stabil avkastning. Utan de våldsamma kast som dagens system kan leda till.

Det funderingar som pensionsgruppen presenterar lämnar öppet för fortsatt osäkerhet, fortsatta spekulationer. Man tar inte ställning för det som vore en avgörande förbättring, nämligen utjämning av risker och avkastning, dvs. just det som karaktäriserar Lundberghs huvudförslag. Men ett sådant ställningstagande får inte plats på de tre sidor som ägnas åt PPM-systemet. Verkligen typiskt för det sätt som partierna arbetar för att tillgodose Sammelis önskan: Släpp inte detta till väljarna!

Åldersgränserna och storleken på pensionen

Åldersgränserna är en annan central fråga. Statistik från Pensionsmyndigheten (Orange Rapport 2016) visar att pensionsnivå för den allmänna inkomstrelaterade pensionen för en person som arbetat i 42 år fram till 65 års ålder med genomsnittlig löneutveckling redan i dag ligger så lågt som på 48 % av slutlönen. Den nivån sjunker sedan för yngre årgångar om de inte arbetar långt längre än till 65. Orsaken är att pensionerna gjorts automatiskt beroende av livslängden i befolkningen. När livslängderna ökar minskar pensionen uttagen vid en viss ålder.

Inför dessa siffror brukar det bli diskussion om vad som lovades 1994. Men den diskussionen är inte meningsfull. Faktum är att ingenting lovades om man ser också till det finstilta. Det väsentliga är att dagens situation inte är acceptabel. Alternativ finns men de innebär stora förändringar. Och kostnader. Regering och riksdag måste samla sig. Ta ansvar och inte bara starta utredningar. Pensionsgruppen vrider sig kring denna fråga, men närmar sig inte någon lösning som tar hänsyn till de behov som finns och vilka möjligheter som människor faktiskt har att genom egna insatser möta dessa behöv.

Det sociala skyddsnätet är en fråga som sticker ut i detta sammanhang. Den framräknade åldern som man i dag behöver ha arbetat till för att (i bästa fall) få en vettig pension är över 66. Men åldersgränsen i socialförsäkringarna är kvar vid 65. Man har hittills i många år lyckats undvika att ta i denna fråga, att blanda ihop den med andra frågor som ligger och väntar på beslut. Det framstår som självklart att denna åldersgräns skulle ha höjts för länge sedan.

Men frågan försummas nu igen å det grövsta.  För det första ska en höjning av åldersgränsen inträffa först 2023. Och då till 66 år. Då har den av Pensionsmyndigheten framräknade ”behövliga pensionsåldern” redan passerat 67.

Dessutom och med en formulering som nästan verkar hämtad från presidenten Trump och hans ofinansierade skattereform, skriver man:

”Följsamhet för kringliggande trygghetssystem medför omedelbart ökade utgifter för statens budget. Det kompenseras samhällsekonomiskt av effekterna av ett längre arbetsliv. Reformen ska vara statsfinansiellt neutral. Pensionsgruppen kommer att följa utvecklingen och vid behov föreslå åtgärder.”

Men inte riktigt som Trump ändå. I den sista meningen konstateras att om inte förändringen finansierar sig själv så få man väl avstå!

Detta är inte acceptabelt och det är att vilseleda godtrogna väljare. Och journalister. Höj omedelbart gränsen, nu till 66, snart till 67!

Rätten att jobba vidare är en annan aktuell fråga. Den behöver också höjas, vilket pensionsgruppen föreslår. Men man bör inse att även detta förslag är en begränsning. I många länder betraktas det som åldersdiskriminering att tvinga folk att sluta enbart på grund av ålder. Vidare måste man förstå att denna åtgärd på intet sätt underlättar för dem som har svårt att få ihop till en bra pension. Nej, det är en reform för de friska och starka som på detta sätt får en ökad chans jämfört med de mindre lyckligt lottade.

En annan åldersgräns som behöver justeras är när man har rätt att ta ut sin pension. Nu är åldern 61. Pensionen reduceras då, mer och mer allteftersom livslängden i befolkningen ökar. Det är ärligt att dra konsekvensen av detta. Samtidigt måste man ta hänsyn till att många människor, ja hela branscher har arbetsförhållanden som sliter ut människor. Förslaget om 44 år som skulle ge rätt att ta ut pensionen tidigare är närmast skrattretande i sin otillräcklighet. Att Carl Petter Torwaldsson förklarar sig nöjd med detta får nog tillskrivas bristande information. Förhoppningsvis får snart LO:s experter komma till tals. Eller kanske t.o.m. hans medlemmar!

Till slut gäller det när rätten att ta ut garantipension ska inträda. Dagens gräns, 65, speglar äldre förhållanden. Det är logiskt och konsekvent att höja också den åldersgränsen. Det kan övervägas att göra det, men självklart bara under förutsättning att åldersgränsen för det sociala skyddsnätet höjs. Förändringen bör dessutom ske först i samband och i takt med att garantipensionens nivå höjs. Den nivån har sjunkit kraftigt jämfört med lönerna.  Det förslag som Pensionsgruppen nu lägger fram är att förvandla delar av garantipensionen till ett behovsprövat tillägg. Ett omotiverat hugskott som behöver diskuteras grundligt.

 

En ansvarsfull reform

Alla förslag i det föregående är troligen ganska lätta att förstå. Men de är enbart ett första steg. Det stora steget är att byta system. Att gå från ett system som är anpassat till ett samhälle som inte finns, och inte kommer att skapas, utopin där alla kan och får jobba högre och högre upp i åldrarna. Vad gör man? Jo många vackra ord finns också i detta dokument. ”Vi satsar den närmaste tio åren på en kraftigt förbättrad arbetsmiljö”. Det har man alltid gjort och det har alltid gällt ungefär de närmast tio åren.

Denna utopi har tillåtits höja åldern ”som man bör jobba till” till 66 och ett halvt i dag, när människors faktiska pensionsålder inte ens är 65. Och detta automatiska system rullar obevekligen på mot allt högre och högre krav på hur länge man jobbar.

Det är nödvändigt att sätt stopp för denna automatik. Ersätt den med regelbundet kommande avstämningar där man ser hur väl arbetsmiljö och andra förutsättningar verkligen möjliggjort att arbeta längre. Gör en medveten och öppet redovisad avvägning mellan pension, pensionsålder och pensionsavgifter. En avvägning som tar hänsyn både till sociala realiteter och ekonomiska begränsningar.

Många andra förändringar är motiverade. Mitt förslag till en reform kan man läsa i min bok ”Pensioner på villovägar” utgiven på Jure förlag 2014, och refererat här i Pensioner&Förmåner ett antal gånger sen dess. Men själva bytet av system är avgörande.

Den dag närmar sig då man antingen måste infria vad som ställdes i utsikt 1994 eller öppet och tydligt byta politik. Alternativen är tydliga. Och i de flesta fall respektabla som politiska alternativ om de underställs folket i val. Vad som däremot inte är respektabelt är att dessa alternativ inte formuleras. Alla alternativ, alla olika meningar mellan partierna, göms bakom stängda dörrar. Ut kommer färdiga resultat med glättade formuleringar. Gärna toppat med hänvisningar till att detta pensionssystem är hållbart och robust och håller för evigt. Styrt av formler som Pensionsmyndigheten förvaltar och som inte går att ändra.

Att, som hittills, låta politikbytet inträffa successivt med hänvisning till 20 år gamla formler, trots att förutsättningarna blivit andra än man trodde när formlerna konstruerades, det är inte rimligt och förhoppningsvis inte heller politiskt möjligt.

Bild 3

Pensioner & Förmåner2017-12-15 12:22

Ola Hellblom Redaktör Pensioner & Förmåner

 

Tantpatrullen 2015-12-03

Tantpatrullen är en grupp som arbetar för ett nytt pensionssystem, mycket för att många kvinnor får en dålig pension i dagens system.

Ett seminarium anordnas på ABF, Sveavägen den 3 december 2015, med följande introduktion på Facebook:

Blir DU en glad pensionär?

Vi som kräver ett nytt, rättvist pensionssystem får hjälp att begripa dagens, av KG Scherman, tidigare generaldirektör på Riksförsäkringsverket.

För att förändra måste vi veta var felen finns. För fel är det, när antalet fattigpensionärer bara ökar och ökar i antal!

Jag skall göra mitt bästa.

Genomgången följer dessa bilder

2015-12-03 TantpatrullenBrutto

En allsidig diskussion behövs

Nu arbetar pensionsgruppen med olika reformer av pensionssystemet. Ett viktigt inslag i det arbetet är att se hur bromsen fungerar. Men i uppdraget ingår tyvärr inte att fundera på om man alls skall ha detta system.

Fel tycker jag, det finns många inslag i remisser och debatt som efterlyser en radikal översyn.

Allt överskuggande är att diskutera balansen mellan avgifter, pensioner och pensionsålder. För att få en sådan diskussion måste man till en början ha ett system som går att förstå. Det kravet uppfyller inte dagens system. Långt därifrån. Ta t.ex. det här som konstruktörerna är så stolta över, nämligen att man ”tar ut avgifter som skall täcka behovet för dagens och morgondagens pensioner”. Men det gör man ju inte! 40% av avgifterna är en subvention från staten. Alltså just det som man påstod att man ville undvika.

Och detta är bara ett av många exempel på hur snett det har gått!

 Jag skrev ett mail till pensionsgruppens medlemmar och några aktuella debattörer, det följer här. I mailet finns länkar till dokument som fördjupar diskussionen.

 

Här följer nu det aktuella mailet

Från: Karl Gustaf Scherman [mailto:karl.gustaf.Scherman@gmail.com] Skickat: den 24 april 2015 12:21

Till: medlemmar i pensionsgruppen: ‘lars-arne.staxang@riksdagen.se’ (M); ‘tomas.eneroth@riksdagen.se’ (S); ‘Solveig.Zander@riksdagen.se'(C); ‘Rickard.persson@riksdagen.se'(MP); ‘Mats.persson@riksdagen.se'(FP); några aktuella debattörer: ‘agneta.kruse@nek.lu.se'; ‘Ann-Charlotte.Stahlberg@sofi.su.se'; ‘elliswohlner@yahoo.com'; ‘ole.settergren@pensionsmyndigheten.se'; Kopia: Kollegor och andra intresserade Ämne: Arbetet går in i en intensiv fas

Arbetet med att se över pensionssystemet pågår. Just nu har remisserna angående bromsen strömmat in. Förhoppningsvis leder de svaren till eftertanke.

Om man ser igenom artiga och lojala ordval borde det inte var svårt att se att både LO och pensionärernas organisationer anser att mer resurser måste sättas av för att framtidens pensioner skall bli acceptabla.

Trots allt finns det fortfarande de som inte har förstått att oron kring pensionerna är vida spridd. Det är förvånande, många tydliga signaler finns även från sen tid. Några exempel:

  • Stefan Löven sa som nybliven ordförande för (s) att pensionerna blir för dåliga,
  • LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson  uttryckte enligt en intervju den 8 december 2014 bl.a. att Ingen pratar om att pensionen går ner kraftigt för ganska stora grupper. Det tycker inte jag är värdigt. För en LO medlem är det dramatiska förändringar.”
  • Kommunalarbetarförbundet har tillsammans med kommunalpensionärerna publicerat rapporten Pensionen – en kvinnofälla med bister kritik över hur pensionssystemet fungerar,
  • De fem nationella pensionärsorganisationerna skriver i sitt remissvar om den s.k. bromsen ” att inkomstpensionssystemet är underfinansierat och måste förstärkas”, LO tog redan 1999 kategoriskt avstånd från denna broms,
  • Ordförande i Sveriges Pensionärsförbund Christina Rogestam skriver i den ena artikeln efter den andra, ett exempel är http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2534371-pensionerna-i-akut-behov-av-oversyn att pensionssystemet inte svarar mot rimliga krav,
  • Feministiskt initiativ skriver, se länken http://www.ka.se/fi-dags-att-forandra-pensionssystemet att pensionssystemet måste förändras i grunden.

I alla dessa uttalanden finns krav på en social balans i pensionssystemet. Och snart kommer LO:s rapport om hur man anser att pensionssystemet skall reformeras.

Jag diskuterar dessa frågor i en artikel som idag, den 24 april,  finns publicerad i publikationen Pensioner och förmåner. Artikeln finns här: Se över pensionsystemet

Men av remissvaren ser man också, som jag påpekar i den nämnda artikeln,  att det råder en ganska stor osäkerhet om hur pensionssystemet egentligen fungerar.

Denna osäkerhet är vida spridd. Även bland experter är kunskapen bristfällig. Inte ens experter som varit med och haft ett avgörande inflytande på utformningen av pensionssystemet kan hålla reda på fakta respektive hålla isär fakta och värderingar.

Ett exempel är en skrift författad universitetslektor Agneta Kruse och professor Ann-Charlotte Ståhlberg. De påstår att det gamla pensionssystemet inte skulle tillåta människor att ta ut pension annat än vid en fix ålder. Sanningen är att man kunde ta ut den tidigare mot ett visst avdrag och senare, då med ett tillskott.

När det gäller möjligheten att förstå systemet skriver de bägge  att ”det räcker långt att veta att varje krona i arbetsinkomst ger pensionsrätt som behåller sitt (relativa) värde genom inkomstindexeringen”. Detta  stämmer inte.

  • Inom vida inkomstintervall bestäms inkomstens storlek för pensionären av garantipension och bostadstillägg.
  • Så snart man har inkomst över taket för sådan inkomster som ger pensionsrätt i det allmänna pensionssystemet upphör kopplingen mellan inkomst och pensionsrätt. Avgifter betalas in grundat även på inkomster ovanför taket, pensionsrätt ges inte för de inkomsterna.
  • Dessutom och i alla inkomstlägen som ger pensionsrätt, så får människor långt högre pensionsrätter än de avgifter som sammantaget betalas in av dem själva och deras arbetsgivare. Sju procentenheter, det är de enskildas egenavgifter, av totalt 18,5 betalas nämligen av statsbudgeten. Grunden för påståendet om att varje krona i arbetsinkomst ger pensionsrätt är i ett avgiftsdefinierat system att avgifterna faktiskt betalas i proportion till arbetsinkomsten. Det finns inga garantier för att statsbudgeten skall fortsätta att subventionera 40% av pensionsavgifterna och därför inte heller någon grund för ”att veta att varje krona i arbetsinkomst ger pensionsrätt”.

Dags för debatt,  jag hoppas att ansvariga pensionspolitiker också är intresserade

Mycket mer finns att skriva och säga med anledning av denna skrift, formellt en recension av min bok Pensioner på villovägar. En del funderingar kan man finna på länken http://kg-scherman.se/recension-som-debattinlagg/  Men bättre än skrivande är att träffas i en öppen debatt. Ann-Charlotte Ståhlberg är professor vid Institutet för Social Forskning. Institutet har funnit ämnet av så allmänt intresse att man redovisar Kruses och Ståhlbergs recension på sin hemsida. Säkerligen kan hon se till att institutet tillhandahåller lokal och inbjuder till en debatt mellan henne, Kruse och mig.

Jag hoppas att få se många av pensionsgruppens medlemmar vid ett sådant tillfälle

Hög tid också för ett bredare grepp på pensionssystemet problem

 Min slutsats av den pågående debatten och remissvaren som successivt har flutit in, blir att nu är det dags för landets ledning att agera. Inte att lova, inte att låtsas att detta är lätt att ställa till rätta. Men att se till att en ärlig, allsidig och ansvarfull diskussion om våra pensioner kommer i gång. Ett första steg blir att bygga om systemet så att det går att förstå. Åtminstone av experter och intresseorganisationer, helst också i vidare kretsar. Det är hög tid!

 Med vänlig  hälsning

 KG Scherman

Pensionspolitiker på villovägar

omslagDet är inte bara pensionerna utan även pensionspolitikerna, dvs. företrädare för alliansen och socialdemokraterna, som har råkat på villovägar.

I en sällan skådad cirkus slänger alliansens företrädare nu i dörrarna till sammanträdeslokaler och uttalar sig vitt och brett om statsministerns tilltag att låta sin regeringspartner delta i regeringens beredningsarbete.

Men också socialdemokraterna tycks i någon mån ha fångats i den fälla man tidigare gemensamt med allianspartierna har gillrat för en förundrad allmänhet, nämligen att total enighet mellan dessa fem partier alltid måste råda i pensionsfrågorna, inklusive vilka övriga partier som eventuellt skall få medverka i samarbetet. På annat sätt kan man inte tolka att olika företrädare för socialdemokraterna nu argumenterar för miljöpartiets ”renlärighet” i pensionsfrågor i stället för att bara kallt konstatera faktum: En statlig kommitté till vilken oppositionen kan hindra vilka ledamöter som regeringen utser, det är en konstitutionell orimlighet.

Även Stockholms morgontidningar har svårt att hålla isär begreppen. De följer upp allianspartiernas ilska, utan att hjälpa läsarna att förstå sammanhanget: Att vi står inför slutet av en epok där fem partier i 20 år lyckats hålla övriga ledamöter av riksdagen, som ju också de faktiskt är demokratiskt valda, utanför pensionsfrågan.

Pensionsgruppen är inte överställd regeringen

Alliansens företrädare hänvisar till miljöpartiets påstådda ansvarslöshet och vägrar att delta i ett möte med den s.k. pensionsgruppen, som det ansvariga statsrådet kallat till. Man tågade ut med hänvisning till att man inte fått vara med och bestämma om vilka som skall vara med i gruppens arbete.

Bakgrunden är överenskommelsen mellan (s) och alliansen om att gemensamt ”vårda” det nya pensionssystemet. Överenskommelsen innebär att man givit varandra veto i varje fråga som gäller pensionerna, ”enighet till sista kommatecknet” skall råda. Det står självfallet de politiska partierna fritt att träffa vilka överenskommelser de vill.  Men denna politiska överenskommelse har getts en formell ställning genom att regeringen har antagit direktiv för den s.k. pensionsgruppen. Därmed har överenskommelsen givits en statsrättslig ställning som är ohållbar; regeringen kan inte delegera sitt ansvar till någon regeringen underställd institution. Regeringen är skyldig att förelägga riksdagen de förslag till riksdagsbeslut som den finner behövligt, inte heller detta ansvar kan regeringen överlåta på någon annan.

Riksdagsordningen klargör hur ärenden bereds i riksdagen, nämligen genom utskott. Inte heller denna ordning kan rubbas av direktiv till någon särskild av regeringen tillsatt grupp. Att en grupp politiker skulle kunna skapa en särskild ”riksdagsgrupp” för behandling av en enskild fråga är ett missförstånd. Mats Persson (fp) m.fl. är alltså ute och far i oländig terräng när det talar om att detta är en grupp i riksdagen och att regeringen därför inte kan agera ensam. Ursäktade är dessa personer kanske av att de är nykomlingar. Men ett sådant konstaterande blir ytterligare ett inslag i beskrivningen av hur orimligt det är att med konstgjorda och okonstitutionella medel formellt utestänga delar av riksdagen från dess medverkan i en viktig samhällsfråga.

I en debattartikel i DN den 26 november, till den och övriga här nämnda källor finns länkar här nedan efter texten, uttrycker alliansens gruppledare stor vrede över att regeringen bestämt att bägge regeringspartierna skall delta i det fortsatta arbetet. Men detta är en konstitutionell självklarhet. Den väg regeringsformen anger för oppositionen att gå om den vill att någon del av regeringen skall avgå är att begära en misstroendeförklaring i riksdagen. Alliansens argumentation är alltså helt bortom all rim och reson. Pikant är också att notera att alliansen med all säkerhet skulle få majoritet för en misstroendeförklaring mot miljöpartiet. Men eftersom man vill låtsas att man inte lutar sig mot Sverigedemokraterna ägnar man sig i stället mot vad som närmast måste beskrivas som ett intensivt krypskytte.

Det måste i sanningens namn noteras, att inte heller företrädare för regeringen är särskilt strikta i sin argumentation. Deras kommentarer antyder att de faktiskt anser att här finns något att diskutera. Statsministern säger: ”Det är väl bra om det är många som stöder pensionsöverenskommelsen”. Tomas Eneroth säger: ”Miljöpartiet har fullt ut slutit upp bakom grunderna i pensionssystemet, inklusive de förändringar som gruppen var överens om i april”. Företrädare för miljöpartiet säger, nästan lite patetiskt ”men Pär Bolund är ju ansvarig för hur AP-fonderna sköts”.

Detta prat om att miljöpartiet stöder pensionsöverenskommelsen är ovidkommande. Miljöpartiet ingår i regeringen, socialdemokraterna har därmed, så länge denna regering finns kvar, åtagit sig att i alla avseenden göra upp med miljöpartiet om regeringens politik. Något utrymme för att driva en egen politik, eller en politik utformad i samverkan endast med allianspartierna, i pensionsfrågan finns inte.

Alliansens hänvisning till ordvalen i de formella direktiven till pensionsgruppen visar, om de är allvarligt menade, en uppseendeväckande aningslöshet. Det skulle betyda att de lyckats lura sig själva till att tro på ordalydelsen i de direktiv som varit avsedda att lugna folket: Nämligen att inget får göras med pensionerna om inte alla är överens. Och detta är dessutom numera den enda återstående substansen i uppgörelsen. ”Allt kan ändras, bara vi är överens”, var beskedet från Ulf Kristersson, ansvarig i förra regeringen för dessa frågor.

Berörda partier har med hänvisningar till pensionsöverenskommelsen lyckats undvika ansvar, det är ju bara att i varje delfråga hänvisa till att ”alla är inte överens så inget kan göras”.

Nu försöker alliansparterna alltså gå ett steg längre: att använda de redan förut orimliga formuleringarna i direktiven för pensionsgruppen för att utesluta ett regeringsparti från regeringsansvaret. Och detta med formuleringar som innebär att man totalt underkänner miljöpartiets politik, ett underkännande som går långt utöver enbart pensionsfrågan.

Christina Rogestam, ordförande i Sveriges Pensionärsförbund skriver i en replik: Vore det inte idé att något intressera sig för pensionerna i stället för att tvista om vilka som får vara med och reparera bristerna? En välmotiverad kommentar om nu detta utspel faktiskt skulle ha tillkommit av omsorg om pensionerna.

Men detta spektakel rör egentligen inte pensionerna. Det rör regeringens fortbestånd. Och man frågar sig då: Vad är detta för ett spel? Vad är avsikten och för vem spelar man? Ytterst landar man i frågan: Hur kunde dessa partier tillåta att en regering bildas med ett parti som enligt deras mening saknar all förmåga att ta ansvar för landet? Hur kunde de, hur kan de fortsätta att undandra sig ansvaret för att göra det möjligt att leda landet på ett ansvarsfullt sätt? Detta är den viktiga frågan. Allianspartiernas smällande i pensionsdörrarna och påstående om vakthållning kring pensionssystemet är i det sammanhanget helt ovidkommande. Det är helt andra intressen som styr det som sker.

KG Scherman

GD RFV 1976-1979

Statssekreterare 1976-1979

Några länkar till den pågående debatten:

Allianspartiernas artikel i DN 26 november, ”Miljöpartiet hotar stabiliteten i svenska pensionssystemet”

http://www.dn.se/debatt/miljopartiet-hotar-stabiliteten-i-svenska-pensionssystemet/

KG Scherman replik, ”Regeringen styr riket”

http://www.dn.se/debatt/repliker/pensionsgruppen-ar-inte-overstalld-regeringen/

Christina Rogestam, ordförande SPF, ”Ta tag i huvudproblemet – pensionssystemet levererar inte”

http://www.dn.se/debatt/repliker/ta-tag-i-huvudproblemet-pensionssystemet-levererar-inte/

DN ekonomi, reportage: ”MP i pensionsgruppen väcker alliansens vrede”

http://www.dn.se/ekonomi/mp-i-pensionsgruppen-vacker-alliansens-vrede/

DN ledare 27 november: ”S får noll pensionspoäng”

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/s-far-noll-pensionspoang/

DN ekonomi, reportage: ”Allianspartierna lämnar pensionsgruppen”

http://www.dn.se/ekonomi/allianspartierna-lamnar-pensionsgruppen/

DN ekonomi, reportage: ”Lövens inbjudan står fast”

http://www.dn.se/ekonomi/lofven-inbjudan-star-fast/

Kvinnornas pensioner, ett problem för pensionssystemet eller för arbetsmarknaden eller får dom skylla sig själva?

I juli hade SvD Näringsliv en serie artiklar om kvinnors pensioner. Seriens bakgrund var en körning hos Pensionsmyndigheten av pensionerna för ett urval av dem som är födda 1954. Länkar till de i serien ingående artiklarna finns här efter texten.

Körningen visar att kvinnor födda 1954 får en pension som är 2200 kronor lägre än männen i samma urval. Siffror redovisas också för hur det har lönat sig att arbeta, dvs. hur mycket större pensionen blir för den som har arbetat jämfört med den som inte har gjort det. Och sammanställningen sägs visa att skillnaden blir liten även för dem som har relativt många arbetsår.

Avslutningsvis i den inledande artikeln i serien hävdas att situationen för kommande generationer inte kommer att avvika märkbart från vad som gäller för dem födda 1954. Påståendet gäller både pensionsnivåerna och skillnaden mellan män och kvinnor.

Någon analys av vad personerna i körningen skulle ha fått i pension i ATP-systemet redovisas inte.

Artikeln kommenteras av en pensionsekonom, av fackliga företrädare, av den ansvarige ministern och av den ansvarige (s) politikern. Kommentarerna handlar om kvinnors pensioner i allmänhet, om att kvinnor i alla åldrar får låga pensioner i det nya pensionssystemet. Några jämförelser med vad det gamla ATP-systemet skulle ha givit redovisas inte heller i kommentarerna.

De fackliga företrädarna protesterar mot kvinnornas låga pensioner och vill ha en förändring, medan politikerna inte anser att något kan göras åt detta i pensionssystemet. Den ansvarige ministern ger rådet ”jobba vitt, jobba heltid och jobba ett helt yrkesliv”. Den ansvarige på (s) sidan hänvisar till den orättvisa beskattningen av pensionärerna.

Serien redovisade en diskussion, dock alltför kortvarig, om hur det nya pensionssystemet fungerar för olika kategorier i vårt samhälle. En angelägen diskussion som behöver utvecklas och fördjupas.

En ansats till fördjupning är en debattartikel på SvD Brännpunkt 8 juli 2014, skriven av de bägge forskarna Agneta Kruse och Ann-Charlotte Ståhlberg, i fortsättningen här K&S. Länk även till den artikeln finns här efter texten. Deras budskap fångas väl i ingressen till artikeln, den lyder så här: Det svenska pensionssystemet är långsiktigt hållbart. Det missgynnar inte heller kvinnor, utan snarast sker en omfördelning från män till kvinnor.

Låt oss först konstatera att författarna förbigår den fråga som åtminstone formellt var grunden för SvD:s artikelserie, nämligen att 50-talisternas kvinnor har kommit i kläm till följd av de snäva övergångsbestämmelserna. Den frågan berörs med en enda mening, nämligen ”Det är riktigt att 50-talisternas kvinnor har misshandlats genom att övergångsreglerna inte gäller för dem, trots att halva deras yrkesliv var gånget när systemet infördes.”  Det är allt om en situation som lämnat många kvinnor djupt besvikna över hur samhället behandlar dem. Men, det är ju så till vida ursäktligt som både SvD:s reporter och de intervjuade också förbigår denna fråga med lätt hand.

Reaktionerna från de berörda, dvs. främst kvinnor födda på 50-talet, finns bra beskrivna i Erika Werners doktorsavhandling Trygg, Sviken eller Osäker, Tankar och förberedelser inför pensioneringen, Socialhögskolan, Lunds Universitet 2012. Ann-Charlotte Ståhlberg liksom jag själv var med i förarbetet till pensionsreformen 1994. För egen del tycker jag vi redan då borde ha insett att pratet om hur kvinnorna missgynnades av ATP-systemet var grundlöst. Och konstaterar nu att när man på arbetsmarknaden reformerade tjänstepensionerna så gjordes det med långt längre övergångstider och därmed väsentligt större hänsyn till individernas behov än vad regering och riksdag åstadkom med vårt nya pensionssystem.

K&S räknar upp några faktorer som skulle innebära att kvinnor är ”gynnade” i det nya pensionssystemet.

En faktor är att för en viss summa totalt inbetalade avgifter får en genomsnittlig kvinna mer i total pension än en man. Kvinnor lever längre än män men samordnade livslängdstabeller används vid beräkning av pensionen.

Låt oss se var vi hamnar med den logik som K&S tillämpar. Ett studium av data om olika människors livslängd belyser.

”Män med eftergymnasial utbildning har en högre återstående medellivslängd vid 30 års ålder än kvinnor som enbart har grundskoleutbildning” (Folkhälsorapport 2009, sid 20). En lågutbildad kvinna subventionerar alltså en högutbildad man.

Under 1950-, 1960 och 1970-talen ökade dödligheten bland arbetare medan den minskade i alla andra befolkningsgrupper. (Nämnd rapport, sid. 24). Relativt sett subventionerar alltså arbetare andra befolkningsgrupper.

”Hälften av alla rökare beräknas dö till följd av sin rökning, något som i hälften av fallen inträffar redan i medelåldern. I den tidigare nämnda brittiska studien bland läkare fann man att män som var födda mellan 1900 och 1930 och som hade rökt hela sitt liv, dog i genomsnitt 10 år tidigare än sina icke-rökande manliga läkarkollegor.” (Folkhälsorapporten sid. 300). Rökare subventionerar alltså icke rökares pensioner.

I privat försäkringsverksamhet kan alla de här faktorerna beaktas. De ligger i linje med den teori som tillämpas där. Men är det rimligt att tillämpa ett sådant synsätt i ett offentligt pensionssystem? Och, framför allt, skall sådana begrepp från den privata marknaden läggas till grund för värdeladdade uttalanden som ”gynnas”, ”missgynnas”. De begreppen hämtar ju sin legitimitet från en långt bredare bas än försäkringsteori. Värderingar, traditioner i ett samhälle och ideologi är överordnade försäkringsmarknadens principer och skall enligt min mening vara grunden för ett offentligt engagemang.

För egen del kommenterar jag de här statistiska fakta på följande sätt.

Kvinnor lever längre än män. Det blir därför fler kvinnor än män som blir ensamma på ålderns höst. Männen har oftare en kvinna vid sin sida till livets slut, hon tar också ofta hand om sin åldrande make. Kvinnor bär denna börda, samtidigt får hon en succesivt ytterligare sänkt pension under åren som hon lever ensam. Jag tycker att det är orättvist.

Det finns arbeten som typiskt sett är tyngre, mer slitsamma än genomsnittet. Byggnadsarbetare brukar nämnas, vårdyrkena är minst lika slitsamma. Särskilda pensionsordningar behövs för dem. Jag anser att alla bör vara med och betala för detta.

Att röka är inte bra. Varken för rökaren eller omgivningen. Jag tycker inte att försäkringsteoretiska resonemang skall leda till att de får högre pension än icke rökare, trots att det innebär att de, med tillämpning av det resonemang som K&S tillämpar, ”får mindre avkastning på sina pensionsavgifter” än de som inte röker.

Se där en uppsättning uppfattningar som anknyter till samma sorts statistik som K&S åberopar. Men slutsatserna är diametralt annorlunda. Orsaken är att finna i skilda värderingar.

K&S hämtar sina värderingar från försäkringsmatematiken. Och de är i respektabelt sällskap. Konstruktörerna av vårt pensionssystem beskrev även de kvinnorna som gynnade, även de anser att kraven att den s.k. livsinkomstprincipen skall gälla obegränsat även för tunga arbeten. Och själva ideologin bakom det synsättet har smugit sig in i en regeringsrapport till EU, se härom Swedish National Report on pensions, överlämnad till EU i september 2002.

Problemet är att K&S beskriver sina värderingar som om de följde av objektiva principer. Jag menar att vi som är experter måste vara noga med att redovisa var vi rör oss med värderingar och var vi rör oss med fakta. Detta särskilt när det inte finns någon debatt mellan politikerna, när den ena valrörelsen efter den andra passerar utan att dessa värderingsfrågor tas upp. Vår uppgift blir då att se till att inte nya värderingar smygs på samhället utan att observeras.

En annan faktor som K&S åberopar är att fler män än kvinnor betalar avgifter för inkomster över taket utan att det ger några pensionsförmåner. Detta skulle alltså missgynna männen. I detta avseende har K&S råkat ut för ett missförstånd. En fallgrop medvetet utlagd av pensionssystemets konstruktörer.

Det var ett från borgerligt håll klart uttalat krav att avgifter som inte gav pensionsrätt inte skulle tas ut. Så var det från början i ATP. På förslag av en borgerlig regering (!) togs emellertid från och med 1982 avgifter ut på hela lönesumman, dvs. även ovanför taket. Dessa avgifter betalades in till ATP-systemet. Nu ville de borgerliga ha ett ”försäkringsmässigt” system, då borde alla avgifter över taket försvinna. Det ville inte socialdemokraterna gå med på. En förvirrande kompromiss blev att man fortsatte att ta ut något som man kallar ”pensionsavgifter” över taket men att det går direkt in i statsbudgeten, det är en skatt som andra skatter. Så fick ena parten som den ville; ”pensionsavgifter” togs ut utan begränsningar även för högre inkomster, men den andra parten tillfredsställdes också; pengarna gick in i statsbudgeten som en skatt.

Att åberopa de här s.k. pensionsavgifterna i pensionssammanhang är sakligt fel. De pengarna är med och finansierar de allmänna budgetutgifterna. Vill man betrakta dem som om de faktiskt skulle ha något samband med pensionerna så måste man ta ett steg till: Hur finansiera det hål i budgetbalansen som då uppstår? Man inser att i ett första steg i en sådan process beskrivs dagens ordning tydligast som att den allmänna löneavgiften, den är nu satt till 9,88%, faktiskt är progressiv. För inkomster under taket för pensionsgrundande inkomster är den 9,88 % men för inkomster däröver tillkommer den s.k. pensionsavgiften, om 10,21%, totalt alltså 20,1%. Nästa steg, för den som eventuellt inte tycker om progressiva arbetsgivaravgifter, blir att hitta någon annan skattekälla än denna. Men då blir det en fråga just för skattesystemet, och får diskuteras som en sådan.

Vad politikerna lyckades med genom sin kompromiss var att skapa full förvirring. Människor ser inte att detta är en skatt, som vilken skatt som helst. K&S går i fällan med sitt resonemang om att höginkomsttagare får dålig avkastning på sina ”pensionsavgifter”. Sanningen är i stället att de har drabbats av en extra progressivitet i beskattningen, väl undangömd på detta sätt. Vad värre är, pensionärsorganisationer, politiker, många debattörer kräver att dessa avgifter ”återförs” till pensionssystemet. Detta blir ett sätt att undvika det som alla vet: Att det behövs ökade avgifter för att förstärka pensionssystemet. Man tror sig här ha hittat några ”fria pengar”. Ett kapitalt missförstånd.

Sålunda: K&S framför två skäl för att kvinnorna skulle vara gynnade av det nya pensionssystemet. Ett är grundat på vad som följer av försäkringsmatematiska principer för individuella privata försäkringsbolag. Att dessa principer skall styra den offentliga försäkringen är inte självklart. Det är en värdering och bör framföras som en sådan. För min del är jag av annan uppfattning.

Det andra skälet som anges är att män i högre grad än kvinnor betalar ”pensionsavgifter” över taket för pensionsgrundande inkomster. K&S har här hamnat i samma fälla som många andra. En fälla ursprungligen gillrad av pensionspolitikerna för att lösa en av de många politiska knutarna i reformprocessen.

K&S går vidare i sin argumentation för att kvinnor inte är missgynnade. De pekar på att en begränsad period med deltid inte minskar pensionen nämnvärt och åberopar en forskningsrapport i ämnet. Rapporten visar att deltidsarbete på 75 % under tio år leder till en enbart marginell sänkning av den slutliga pensionen. En förvånande redovisning i ett sammanhang som ändå berör kvinnor födda på 50-talet, som många har inrättat sina liv efter ”äldre värderingar”, värderingar som innebar att stanna hemma med barnen under lång tid, med åtföljande kraftig minskning av tillgodoräknade pensionsrättigheter, långt mer än det här räkneexemplet. Lika förvånande blir det när den ansvarige ministern väljer att tala om ”arbeta vitt, arbeta heltid…”. Bägge dessa kommentarer blir rimliga endast om de syftar på framtiden. Och då krävs en framtid med en arbetsmarknad som erbjuder arbete och jämställda löner.

K&S fortsätter sin diskussion med ytterligare ett antal argument varför några ändringar inte bör göras i pensionssystemet. Det samlade intrycket blir att K&S liksom de ansvariga politikerna tycker att kvinnorna, och för den delen andra med dåliga pensioner, får skylla sig själva, eller i alla fall inte pensionssystemet för sina dåliga pensioner.

Och därmed är vi framme vid själva knuten till en principiell diskussion om pensionssystemet.

Är det rimligt att skapa ett pensionssystem som utgår från förhoppningar om framtiden, och inte kan ändras om dessa förhoppningar inte realiseras? Är det rimligt att de ansvariga politikerna då tvår sina händer och hänvisar till dessa tänkta idealiska förutsättningar?

Vårt pensionssystem förutsätter att man börjar arbeta vid unga år. I dag är ungdomsarbetslösheten 24 %. När pensionsuppgörelsen formulerades, det var i början på 90-talet, hade vi decenniers erfarenhet av en arbetslöshet på 2-3%, och mycket tal om en stundande kraftig arbetskraftsbrist. Idag är arbetslösheten 8 % . Man trodde att pensionsåldern för en hygglig pension skulle behöva öka till c:a 66 år. Nu vet vi att den är minst 69. Men efter 65 slutar det sociala skyddsnätet. Och även i yngre åldrar har socialförsäkringsskyddet försvagats rejält. En detalj, men en viktig detalj i detta sammanhang är att pensionssystemet förutsätter att vi har en jämlik arbetsmarknad. Så är det förvisso inte i dag.

Kruse och Stålberg, liksom de ansvariga politikerna anser att man kan fortsätta att ha ett pensionssystem vars faktiska förutsättningar är helt andra än de man tänkte sig när det konstruerades. Alla problem påstås bero på andra samhällsförhållanden än pensionssystemet, eller på den enskilde själv. Lite som kartan och terrängen. Vid avvikelser dem emellan är det fel på terrängen, det tycks vara den idé som styr.

För min egen del anser jag att olika samhälleliga förutsättningar så långt möjligt skall bringas i harmoni med varandra och med öppet diskuterade och brett accepterade värderingar i samhället. Det gör inte dagens pensionssystem, därför bör det ändras. Mina förslag till hur man skall gå till väga finns redovisade i min bok Pensioner på Villovägar, några utdrag finns i en avslutande intervju i Svenska dagbladets artikelserie. Många andra reformer är möjliga. Det viktiga nu är att enas om att något faktiskt behöver göras. Vilket blir det parti som tar upp denna fråga på allvar i den pågående valrörelsen?

 

Följande är länkar till de här diskuterade artiklarna.

SVD Näringsliv 1 juli 2014: 2200 kronor gör kvinnorna till förlorare.

Majoriteten av kvinnor riskerar fattigpension:

http://www.svd.se/naringsliv/pengar/pension/majoriteten-av-kvinnor-riskerar-fattigpension_3702828.svd

Pensionsekonom: Många kommer att få en chock:

http://www.svd.se/naringsliv/pensionsekonom-manga-kommer-fa-en-chock_3702830.svd

2 juli: Pensionschocken. Låg pension väcker känslor i Almedalen.

Pinsamt för Sverige: http://www.svd.se/naringsliv/pengar/pension/pinsamt-for-sverige_3709284.svd

3 juli: Ministern råd till kvinnorna: ”Jobba vitt och heltid”. http://www.svd.se/naringsliv/pengar/pension/ministerns-rad-jobba-vitt-och-jobba-heltid_3712846.svd

7 juli: Pensionsavgifterna måste höjas. http://www.svd.se/naringsliv/pengar/pension/pensionsavgifterna-maste-hojas_3721248.svd

SVD Brännpunkt 8 juli: Kvinnor är inte missgynnade i pensionssystemet. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kvinnor-ar-inte-missgynnade-i-pensionssystemet_3729476.svd

Man har lyckats dölja att behövlig pensionsålder ständigt höjs

Pensionsmyndigheten jobbar och jobbar. Sen några år presenterara men något som man kallar ”behövlig pensionsålder”, det visar hur mycket längre de unga måste jobba för att kompensera att livslängden ökar. De här beräkningarna ger en bra och realistisk beskrivning av hur vårt pensionssystem fungerarar om man inte hänger sig åt drömmar om väldiga vinster på PPM-fonderna.

Tron på hur länge man måste jobba för en hygglig pension har ändrats kraftigt sen 1994. Den här bilden illustrerar.

Till om pensionsålder

Man ser att 1994 var tron att det skulle räcka att man  arbetar till 66 för att få en pension i nivå med den man fick i det gamla systemet. Nu är tron att de yngre årgångarna behöver arbeta till bortåt 70, ja Statsministern pratade för ett tag sen om att de yngsta måste ställa in sig på att jobba till 75. Hur skall människor kunna förstå detta, hur klara att inrätta sig efter det nya systemet?

Och var finns jobben som möjliggör ett så långt arbetsliv som detta pensionssystem kräver? Var den arbetslöshetsförsäkring som följer med upp i åldrarna? Den beskärs nu, åldersgränsen är kvar på 65, inkomsttaket står stilla. Var är de ansvariga politikerna, vad säger de? Ja, tyvärr i stort sett ingenting. Eller, än värre,  de uttrycker sig som om det här problemet inte alls finns. Kanske för att de lika lite som vanliga människor kan hålla reda på vad som gäller.

Diagrammet illustrerar väl de svårigheter som möter människor när de skall planera inför sin pensionering. Att förstå ”information” om pensionernas samband med när man ”väljer” att gå i pension, ett samband som i sin tur är beroende av vad som sker med demografi, löner och samhällsekonomi är inte möjligt. Påståendet att det skulle vara ett rimligt krav på människor att ta ställning i en sådan situation blir närmast en parodi när man ser hur osäkra prognoserna för de olika faktorer som är avgörande för slutresultatet är.

Man kan konstatera att statistiken visar att den genomsnittliga pensionsåldern, dvs den ålder där människor faktiskt går i pension, hittills inte har påverkats nämnvärt av det nya pensionssystemet. Vilket mot den här bakgrunden inte är förvånande. Det man inte förstår har man svårt att rätta sig efter.

En ytterligare komplikation när det gäller att förstå pensionssystemet, är rätten att fortsätta att arbeta till 67 år som man nu diskuteras att utöka till 69 år. I verkligheten kan inte människor, ja inte ens beslutsfattare, hålla isär begreppen ”pensionsålder” och ”rätt att arbeta längre”. LO, med instämmande från många, motsätter sig att rätten att arbeta längre utökas och talar om att många orkar inte jobba längre än till 65. Men den invändningen handlar ju inte om rätten att arbeta utan om det faktum att pensionsåldern successivt och obevekligt med hjälp av automatiskt verkande formler höjs år från år. Och då bör ju detta förhållande vara adressen för kritiken.

Allt det här och mycket till finns diskuterat i min bok. Och är skälet till att jag anser att man skall införa en fast lagstiftade pensionsålder, som justeras successivt genom öppna politikska beslut.

T.o.m. ledande pensionspolitiker klarar inte att hålla reda på fakta i dagens system.  Lyssna på  Tomas Eneroth i debatten i Almedalen, som föregick lanseringen av min bok. Länk finns på annan plats här på hemsidan. Man hittar där hans bestämda uttalanden om att han inte vill acceptera att man ändrar några åldersgränser så länge man inte kommit tillrätta med problemen på arbetsmarknaden.  Förstår han inte eller försöker han dölja att den viktigaste ändringen av alla: Att man måste jobba längre och längre för en acceptabel pension, den ändringen fortsätter automatiskt och obevekligt vad han och andra pensinospolitiker än står och säger. En besvärande fråga som det är mycket förvånande att den inte ställs av någon från något parti i denna valrörelse.