månadsarkiv: december 2017

Varför denna stenhårda ovilja mot förändringar?

 Detta är en artikel ursprungligen publicerad sommaren 2014

Fru Andersson, 70, gick i pension 2009. 2010 slog bromsen till, det är den s.k. ”automatiska balanseringen”. Sen dess har hon förlorat i genomsnitt 600 kronor i månaden. Varje månad i fem år, medräknat 2014. Det blir sammanlagt 36 000 kronor. Och detta kommer att fortsätta många år.

Det hade inte kostat mycket att låta bli att drabba fru Andersson på detta sätt. Men regering och riksdag håller fast vid automatiken.  ”Släpper vi efter så går vi under” tycks vara den dominerande känslan hos politikerna.

Att reserverna i pensionssystemet är stora och t.o.m. pensionsmyndighetens egna experter ifrågasätter om bromsen alls behövs, inget tillåts tränga igenom denna beslutsamhet.

Vad kan det vara som är orsaken till det kompakta motståndet mot att göra något alls, trots att många goda alternativ finns.

Upplevelserna från den ekonomiska krisen på 90-talet är säkerligen en viktig förklaring. Det var en kris som orsakades av politikernas oförmåga att hålla i skattepengarna, av deras och arbetsmarknadens oförmåga att hålla tillbaka inflationen och av en feltajmad avreglering av kreditmarknaderna, som ledde till enorma och omotiverade värdestegringar på fastigheter.

Allt landade i insikten att något radikalt måste göras för att häva krisen och förhindra ett upprepande. Ett centralt inslag i krislösningen var ”normer” som skulle vara stabila och fungera oberoende av politiska majoriteter.  Till de åtgärderna brukar reformen av pensionerna räknas, trots att ATP-systemets problem inte hade någon del i orsakerna till den ekonomiska krisen.

Viktiga åtgärder var en ny ordning för hur statens och kommunernas utgifter och inkomster, deras budget, skall bestämmas, ett mål för överskott i den offentliga sektorns finanser, en självständig riksbank med uppgift att se till att inflationen hålls i schack och ett avtal på arbetsmarknaden, det s.k. industriavtalet, som skall se till att den konkurrensutsatta sektorn blir löneledande.

Att man inte vill/vågar röra vid dessa inslag i krispolitiken är i och för sig lätt att förstå. Idén var ju att de skulle var långsiktigt stabila. Men världen förändras. Dagens förutsättningar är inte desamma som för tjugo år sedan. Ser de ansvariga inte detta är risken att ”lojalitet” mot gamla lösningar leder till nya problem. En genomgång av krisåtgärderna illustrerar.

Reglerna för hur statens budget skall bestämmas ledde till en strid i höstas, det gällde regeringens förslag om vissa skattesänkningar. Regeringen fick ge sig.  Framstående experter pekade på att sådana strider snart leder till att reglerna slutar att fungera.

Överskottsmålet i statens finanser, ursprungligen avsett att hindra överbud med löften om utgifter som vi inte har råd med, har lett till att Sverige har starka finanser. Vi är nu i den nästan skrattretande situationen att ”överbuden” handlar om vem som kommer att vara snabbast, Magdalena Andersson eller Anders Borg, när det gäller att komma tillbaka till överskottsmålet. Samtidigt som balanserade bedömare säger att man bör fundera på om överskottsmålet fortfarande är relevant.

Den självständiga riksbanken har, tillsammans med sina motsvarigheter i EU och USA knäckt inflationen. I dag är problemet ett annat, risk för deflation. Den svenske riksbankschefen vill nu, välmotiverat anser jag, använda bankens befogenheter för att möta ett ännu större hot, nämligen risken för en ny kris till följd av fastighetspriser som blåses upp till ohållbara nivåer till följd av för låga räntor. Men han får mycket kritik och bankens direktion har nu röstat ner honom.

Industriavtalet gör det svårt att göra nämnvärda ändringar av relativlöner. Men sådana måste alltid kunna göras. Okonventionella metoder måste då användas. Lärarna är ett exempel. Staten skjuter till pengar för att finansiera befordringstjänster, statistiken är räddad!

I alla dessa fall är det flexibilitet och kreativitet som behövs om normerna skall kunna hålla. I vissa fall knakar de i fogarna. Verklighet och politik tränger sig på.

I min bok ”Pensioner på villovägar” går jag igenom de här frågorna. Jag hävdar att pensionssystemet är på väg in i en ny kris, nu en förtroendekris. Man kan inte möta 2000-talets utmaningar med tjugo år gamla normer, tron på att man skulle kunna skapa en för alltid fungerande automatik saknar stöd i verkligheten.   Det gäller pensionerna lika väl som övriga mekanismer från 90-talets krisbekämpning. Exemplet med bromsen, får stå som symbol. Det finns andra inslag som är (nästan) lika missrikade.

Men det finns, som också redovisas i boken, ansvarsfulla lösningar. Politikerna är välkomna ut på plan för en öppen och allsidig debatt. En debatt som rimligen måste ställa fru Andersson i centrum för intresset.

KG Scherman

GD RFV 1981-96

Världens bästa pensionssystem eller ett pensionssystem i kris.

Bild 1

Röksignaler från Vatikanens concilium Fotograf: Wikimedia Commons

Pensioner och Förmåner 2017-12-15: Tema Den 14 december kom så det länge emotsedda pensionspaketet från den parlamentariska Pensionsgruppen. Det var ingen julklapp till nuvarande eller blivande pensionärer, anser pensionsdebattören KG Scherman. Han förklarar nedan varför pensionsöverenskommelsen är helt otillräcklig och hur pensionssystemet behöver reformeras för att fungera som en inkomstförsäkring på ålderns höst och inte övergå till en rad behovsprövade bidrag.

Det allmänna pensionssystemet är i kris. Pensionerna sjunker kraftigt jämfört med lönerna, grundtryggheten holkas ur. Utgifterna för grundskyddet har från 2003 till nu minskat från 36 till 25 milliarder kronor per år. Och inte beror den minskningen på att behoven har minskat. Premiepensionssystemet inbjuder till bedrägerier och är omöjligt för den enskilde att hantera.

En grupp politiker från (s) (mp) (m) (l) (c) och (kd), i Pensionsgruppen, har förhandlat om vad som ska göras. De har den 14 december presenterat sitt resultat. Invävt i en sky av vackra ord presenteras ett fåtal konkreta förslag och ett stort antal funderingar. Resultatet presenteras i en gemensam debattartikel. Men sen fick man se ett lustigt skådespel. Vart parti kommenterade på egen hand vad man hade kommit överens om. Antydande att det nog varit en del olika meningar. Men om vad man har haft olika meningar, det får man inte veta. Och framförallt, man får inte höra några argument för den ena eller andra ståndpunkten. Ingen debatt mellan politikerna släpps ut. Alla är så lyckliga och så eniga.

Fredrik Lundh Sammeli, socialförsäkringsutskottets ordförande, har sagt att det är svårt och förklara vad man håller på med. Men Sammelis problem är faktiskt ett annat. Han vill att det skall låta som om han tillsammans med de övriga i Pensionsgruppen tar ansvar för pensionerna. Det gör han inte. Han ägnar sig åt att hålla liv i ett pensionssystem som inte levererar skäliga pensioner. Det intrycket förstärks av det som nu har presenterats.

Spektaklet som föregått denna presentation påminner om ett vatikankoncilium. Med små puffar ur skorstenen då och då. Puffar om att man hoppas och vad hoppet avser. Puffar som blir artigt återgivna i olika medier. I stort sett ingen journalistisk bevakning syns till. Ingen bevakning av vad som kunde vara känsligt, konfliktfyllt, spännande. Det verkar som om media håller med Sammeli om att ”detta är för svårt för att släppa in väljarna i.” Detta om en fråga som för alla är av avgörande betydelse. Vad skall jag leva av, hur får jag det, hur kan jag ta ansvar för min ålderdom? Och får jag något stöd av samhället?

Bild 2

Om man berättar hur detta system är uppbyggt och avsett att fungera så går det faktiskt att förstå.

Traditionellt finns tre parametrar för politikerna att besluta om. Det gäller avgiften, pensionsålder och pensionernas storlek. Pensionsåldern är den ålder vid vilken en ”normal” pension skall uppnås, en pension vars storlek bestäms av att man skall ha jobbat tillräckligt många år och av den genomsnittliga lön man har haft under dessa eller en del av dessa år. Avgiftssatsen bestäms så att systemet är i finansiell balans. Det politiska ansvaret är att bestämma pensionsålder och sättet att beräkna pensionens storlek så att en långsiktig balans skapas, en balans som tar hänsyn både till sociala behov och finansiella realiteter.

I det svenska systemet har man avskaffat det politiska ansvaret. Avgiftssatsen ska alltid vara oförändrad. Inbetalda avgifter för en person och inga andra hänsyn bestämmer pensionerna. Någon hänsyn till hur hög ålder det är rimligt att kräva att människor arbetar till tas inte, inte heller hur många år som man ska ha arbetat för att få en rimlig pension. Om livslängden i befolkningen ökar så sjunker pensionen automatiskt om man inte arbetar längre. Och om prognoser visar att pengarna inte räcker så sänks pensionen ytterligare. Också det sker automatiskt med hjälp av den så kallade bromsen. Inget utrymme finns för att ta hänsyn till att förutsättningarna har ändrats och kommer att fortsätta att ändras jämfört med vad man på 90-talet trodde/hoppades skulle bli utvecklingen.

Den här beskrivningen påverkas inte av ett sådant välmenade uttalande som Pensionsgruppen nu gör om att ”överväga avgifterna”. För att kunna återta ansvaret måste man ändra systemet i grunden. Och av en sådan beredskap syns inte ett spår.

Det är bara en socialförsäkringsminister som har talat klartext om det här systemet, Ulf Kristersson: ”Begreppet skälig pension har inte i det här systemet att göra. Pensionen blir vad den blir”. En annan person som varit tydlig är Margit Gennser, Moderaternas representant i den grupp som arbetade fram det nya pensionssystemet. Hon fick mycket ovett för detta.

En finansminister, Anders Borg, har framträtt och förklarat att det är uteslutet att höja garantipensionerna i deras dåvarande form. Övriga ministrar har gömt sig bakom Pensionsgruppen, som ju har att effektuera vad partiledningar och ytterst finansministrarna ger order om. Bekvämt verkligen.

 

Alternativen är enkla och tydliga

Grundskyddet

Den omöjliga situation som pensionssystemet hamnat i illustreras väl av frågan om hur grundskyddet skall utformas. Hur det skall hanteras gäller inte enbart eventuella politiska meningsskiljaktigheter utan också betydande problem för hela pensionssystemet.

Grundskyddet består dels av garantipensionen, som är en generell utfyllnad för den som har låg allmän pension, dels behovsprövade inslag, nämligen bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd. Garantipensionen har under årens lopp fått en allt mindre andel i grundskyddet, samtidigt som den totala grundtryggheten har sänkts jämfört med lönerna.

Det är uppenbart att man på 90-talet påstod att vi skulle ha ett stort inslag av generellt grundskydd. Det är lika uppenbart av den fortsatta utvecklingen, av aktuella uttalanden och av pensionsgruppens förslag, som ”förstärker garantipensionen” genom ett nytt behovsprövat tillägg, att nu är detta på avveckling.

Ansvarig minister, Annika Strandhäll, säger att det är ”bekymmersamt att höja garantipensionen”, för då blir skillnaden mellan grundskydd och högsta inkomstpension alltför liten. ”Det måste löna sig att arbeta”, säger hon. Därför vill hon koncentrera sig på ”dem som har det sämst ställt, det är ofta äldre kvinnor”.

Visst skall det löna sig att arbeta. Men som argument mot höjning av garantipensionen är uttalandet inte logiskt.

Idén bakom garantipensionen är att för människor som haft dålig inkomst minska behovet av behovsprövad hjälp på ålderns höst. Den idén präglar förslaget till dagens pensionssystem.

Några fakta och argument förtjänar att komma fram ljuset.

Garantipensionen motsvarade för 20 år sen cirka 43 procent av medellönen. Idag är den nere på 30 procent. Dagens 8 000 kronor skulle vara 11 400 kronor om man höjde den till den tidigare nivån.

Vad kan då hållbara argument mot en höjning av garantipensionen vara? Ett är uppenbart: En höjning av garantipensionen kostar mer än riktade åtgärder till ”de behövande”. Ett annat är att man av ideologiska skäl föredrar behovsprövade åtgärder framför en generell grundtrygghet. Man vill inte betala för att andra människor skall ha denna generella lättnad på ålderns höst.

När ministern uttalar sig syns inte de här argumenten. Hennes ordval, väl utformat och behjärtansvärt, döljer det som faktiskt pågår; en successiv övergång från ett pensionssystem med en betydande generell grundtrygghet till ett system där grundtryggheten främst består av behovsprövade insatser.

Vill Annika Strandhäll ha och fortsätta en sådan utveckling så bör hon säga det. Och tala om varför. Och inte hänvisa till det irrelevanta argumentet om ”att det ska löna sig att arbeta”.

Var ska då pengarna tas till ett höjt grundskydd? Svaret är självklart: Det behövs friska skattepengar till detta.

Vad ska den allmänna pensionen leverera?

Sedan frågan om grundskyddet retts ut vänds blicken mot den inkomstrelaterade allmänna pensionen. Då är det dags att ta hänsyn till att legitimiteten i det allmänna pensionssystemet är beroende av att det faktiskt bidrar till standardsäkringen. Annars undrar människor varför de ska acceptera dessa obligatoriska avgifter.

Lösningen på detta problem är att den allmänna pensionen återtar en större del av standardsäkringen från tjänstepension och privat sparande. Den allmänna pensionen behöver höjas och pensionsunderlaget bör omfatta högre lönelägen i dag. Att detta betyder högre avgifter är uppenbart. I någon mån kan högre allmänna avgifter kompenseras av sänkta krav på andra håll. Men kvar står att en nybeviljad pension, även med hänsyn till det verkliga värdet av tjänstepensionen, år efter år har blivit lägre och lägre jämfört med lönerna. Och dagens pensionärer ser med besvikelse hur deras pensioner har halkat efter i senare års lönerally. En nettohöjning av avgifterna blir nödvändig.

I all enkelhet är detta det som måste vara själva utgångspunkten för diskussionen om det allmännas engagemang i människors pensioner. Att, som nu, börja med att fastställa avgiften och sen låta allt för alla tider följa vad den avgiften kan ge, det är ju upp- och nervända världen. Bättre då att släppa frågan helt och hållet, att lämna standardsäkringen till arbetsmarknaden och privat sparande.

Premiepensionen

Premiepensionen svarar inte ens mot mycket små förväntningar på överblickbarhet och trygghet för pensionsspararna.

Sakliga skäl talar för att premiepensionen borde avskaffas helt. Men det vore inte lämpligt med hänsyn till hur debatten har utvecklats. Det är en politisk realitet att unga generationer uppfattar att premiepensionen är ”egna pengar”, att ett sådant system garanterar framtidens pension bättre än alternativa konstruktioner. Att reformera det system som finns är att föredra framför att ta en bitter strid mellan generationerna för en teoretiskt bättre lösning.

Ansvarig myndighet lade i somras fram ett förslag, som handlade om en upprensning bland fonderna inom ramen för ett i princip oförändrat system. Det förslaget är avsett att möta det akuta bedrägeriproblemet. Det löser inte ens tillnärmelsevis de problem som PPM står inför.

Pensionsgruppen lät emellertid göra en egen utredning. Utredaren, Stefan Lundbergh, visar sig förstå det verkliga problemet, som är den omöjliga situation som den enskilde ställs inför i dagens system, och föreslår en ordentlig uppstramning. Spekulation och risktagande ersätts av ett statligt ansvar. I första hand för att den som inte kan eller inte vill välja själv. Vederbörande får sina pengar placerade som i en traditionell försäkring. Tryggt och säkert med en långsiktigt stabil avkastning. Utan de våldsamma kast som dagens system kan leda till.

Det funderingar som pensionsgruppen presenterar lämnar öppet för fortsatt osäkerhet, fortsatta spekulationer. Man tar inte ställning för det som vore en avgörande förbättring, nämligen utjämning av risker och avkastning, dvs. just det som karaktäriserar Lundberghs huvudförslag. Men ett sådant ställningstagande får inte plats på de tre sidor som ägnas åt PPM-systemet. Verkligen typiskt för det sätt som partierna arbetar för att tillgodose Sammelis önskan: Släpp inte detta till väljarna!

Åldersgränserna och storleken på pensionen

Åldersgränserna är en annan central fråga. Statistik från Pensionsmyndigheten (Orange Rapport 2016) visar att pensionsnivå för den allmänna inkomstrelaterade pensionen för en person som arbetat i 42 år fram till 65 års ålder med genomsnittlig löneutveckling redan i dag ligger så lågt som på 48 % av slutlönen. Den nivån sjunker sedan för yngre årgångar om de inte arbetar långt längre än till 65. Orsaken är att pensionerna gjorts automatiskt beroende av livslängden i befolkningen. När livslängderna ökar minskar pensionen uttagen vid en viss ålder.

Inför dessa siffror brukar det bli diskussion om vad som lovades 1994. Men den diskussionen är inte meningsfull. Faktum är att ingenting lovades om man ser också till det finstilta. Det väsentliga är att dagens situation inte är acceptabel. Alternativ finns men de innebär stora förändringar. Och kostnader. Regering och riksdag måste samla sig. Ta ansvar och inte bara starta utredningar. Pensionsgruppen vrider sig kring denna fråga, men närmar sig inte någon lösning som tar hänsyn till de behov som finns och vilka möjligheter som människor faktiskt har att genom egna insatser möta dessa behöv.

Det sociala skyddsnätet är en fråga som sticker ut i detta sammanhang. Den framräknade åldern som man i dag behöver ha arbetat till för att (i bästa fall) få en vettig pension är över 66. Men åldersgränsen i socialförsäkringarna är kvar vid 65. Man har hittills i många år lyckats undvika att ta i denna fråga, att blanda ihop den med andra frågor som ligger och väntar på beslut. Det framstår som självklart att denna åldersgräns skulle ha höjts för länge sedan.

Men frågan försummas nu igen å det grövsta.  För det första ska en höjning av åldersgränsen inträffa först 2023. Och då till 66 år. Då har den av Pensionsmyndigheten framräknade ”behövliga pensionsåldern” redan passerat 67.

Dessutom och med en formulering som nästan verkar hämtad från presidenten Trump och hans ofinansierade skattereform, skriver man:

”Följsamhet för kringliggande trygghetssystem medför omedelbart ökade utgifter för statens budget. Det kompenseras samhällsekonomiskt av effekterna av ett längre arbetsliv. Reformen ska vara statsfinansiellt neutral. Pensionsgruppen kommer att följa utvecklingen och vid behov föreslå åtgärder.”

Men inte riktigt som Trump ändå. I den sista meningen konstateras att om inte förändringen finansierar sig själv så få man väl avstå!

Detta är inte acceptabelt och det är att vilseleda godtrogna väljare. Och journalister. Höj omedelbart gränsen, nu till 66, snart till 67!

Rätten att jobba vidare är en annan aktuell fråga. Den behöver också höjas, vilket pensionsgruppen föreslår. Men man bör inse att även detta förslag är en begränsning. I många länder betraktas det som åldersdiskriminering att tvinga folk att sluta enbart på grund av ålder. Vidare måste man förstå att denna åtgärd på intet sätt underlättar för dem som har svårt att få ihop till en bra pension. Nej, det är en reform för de friska och starka som på detta sätt får en ökad chans jämfört med de mindre lyckligt lottade.

En annan åldersgräns som behöver justeras är när man har rätt att ta ut sin pension. Nu är åldern 61. Pensionen reduceras då, mer och mer allteftersom livslängden i befolkningen ökar. Det är ärligt att dra konsekvensen av detta. Samtidigt måste man ta hänsyn till att många människor, ja hela branscher har arbetsförhållanden som sliter ut människor. Förslaget om 44 år som skulle ge rätt att ta ut pensionen tidigare är närmast skrattretande i sin otillräcklighet. Att Carl Petter Torwaldsson förklarar sig nöjd med detta får nog tillskrivas bristande information. Förhoppningsvis får snart LO:s experter komma till tals. Eller kanske t.o.m. hans medlemmar!

Till slut gäller det när rätten att ta ut garantipension ska inträda. Dagens gräns, 65, speglar äldre förhållanden. Det är logiskt och konsekvent att höja också den åldersgränsen. Det kan övervägas att göra det, men självklart bara under förutsättning att åldersgränsen för det sociala skyddsnätet höjs. Förändringen bör dessutom ske först i samband och i takt med att garantipensionens nivå höjs. Den nivån har sjunkit kraftigt jämfört med lönerna.  Det förslag som Pensionsgruppen nu lägger fram är att förvandla delar av garantipensionen till ett behovsprövat tillägg. Ett omotiverat hugskott som behöver diskuteras grundligt.

 

En ansvarsfull reform

Alla förslag i det föregående är troligen ganska lätta att förstå. Men de är enbart ett första steg. Det stora steget är att byta system. Att gå från ett system som är anpassat till ett samhälle som inte finns, och inte kommer att skapas, utopin där alla kan och får jobba högre och högre upp i åldrarna. Vad gör man? Jo många vackra ord finns också i detta dokument. ”Vi satsar den närmaste tio åren på en kraftigt förbättrad arbetsmiljö”. Det har man alltid gjort och det har alltid gällt ungefär de närmast tio åren.

Denna utopi har tillåtits höja åldern ”som man bör jobba till” till 66 och ett halvt i dag, när människors faktiska pensionsålder inte ens är 65. Och detta automatiska system rullar obevekligen på mot allt högre och högre krav på hur länge man jobbar.

Det är nödvändigt att sätt stopp för denna automatik. Ersätt den med regelbundet kommande avstämningar där man ser hur väl arbetsmiljö och andra förutsättningar verkligen möjliggjort att arbeta längre. Gör en medveten och öppet redovisad avvägning mellan pension, pensionsålder och pensionsavgifter. En avvägning som tar hänsyn både till sociala realiteter och ekonomiska begränsningar.

Många andra förändringar är motiverade. Mitt förslag till en reform kan man läsa i min bok ”Pensioner på villovägar” utgiven på Jure förlag 2014, och refererat här i Pensioner&Förmåner ett antal gånger sen dess. Men själva bytet av system är avgörande.

Den dag närmar sig då man antingen måste infria vad som ställdes i utsikt 1994 eller öppet och tydligt byta politik. Alternativen är tydliga. Och i de flesta fall respektabla som politiska alternativ om de underställs folket i val. Vad som däremot inte är respektabelt är att dessa alternativ inte formuleras. Alla alternativ, alla olika meningar mellan partierna, göms bakom stängda dörrar. Ut kommer färdiga resultat med glättade formuleringar. Gärna toppat med hänvisningar till att detta pensionssystem är hållbart och robust och håller för evigt. Styrt av formler som Pensionsmyndigheten förvaltar och som inte går att ändra.

Att, som hittills, låta politikbytet inträffa successivt med hänvisning till 20 år gamla formler, trots att förutsättningarna blivit andra än man trodde när formlerna konstruerades, det är inte rimligt och förhoppningsvis inte heller politiskt möjligt.

Bild 3

Pensioner & Förmåner2017-12-15 12:22

Ola Hellblom Redaktör Pensioner & Förmåner