Varför denna stenhårda ovilja mot förändringar?

 Detta är en artikel ursprungligen publicerad sommaren 2014

Fru Andersson, 70, gick i pension 2009. 2010 slog bromsen till, det är den s.k. ”automatiska balanseringen”. Sen dess har hon förlorat i genomsnitt 600 kronor i månaden. Varje månad i fem år, medräknat 2014. Det blir sammanlagt 36 000 kronor. Och detta kommer att fortsätta många år.

Det hade inte kostat mycket att låta bli att drabba fru Andersson på detta sätt. Men regering och riksdag håller fast vid automatiken.  ”Släpper vi efter så går vi under” tycks vara den dominerande känslan hos politikerna.

Att reserverna i pensionssystemet är stora och t.o.m. pensionsmyndighetens egna experter ifrågasätter om bromsen alls behövs, inget tillåts tränga igenom denna beslutsamhet.

Vad kan det vara som är orsaken till det kompakta motståndet mot att göra något alls, trots att många goda alternativ finns.

Upplevelserna från den ekonomiska krisen på 90-talet är säkerligen en viktig förklaring. Det var en kris som orsakades av politikernas oförmåga att hålla i skattepengarna, av deras och arbetsmarknadens oförmåga att hålla tillbaka inflationen och av en feltajmad avreglering av kreditmarknaderna, som ledde till enorma och omotiverade värdestegringar på fastigheter.

Allt landade i insikten att något radikalt måste göras för att häva krisen och förhindra ett upprepande. Ett centralt inslag i krislösningen var ”normer” som skulle vara stabila och fungera oberoende av politiska majoriteter.  Till de åtgärderna brukar reformen av pensionerna räknas, trots att ATP-systemets problem inte hade någon del i orsakerna till den ekonomiska krisen.

Viktiga åtgärder var en ny ordning för hur statens och kommunernas utgifter och inkomster, deras budget, skall bestämmas, ett mål för överskott i den offentliga sektorns finanser, en självständig riksbank med uppgift att se till att inflationen hålls i schack och ett avtal på arbetsmarknaden, det s.k. industriavtalet, som skall se till att den konkurrensutsatta sektorn blir löneledande.

Att man inte vill/vågar röra vid dessa inslag i krispolitiken är i och för sig lätt att förstå. Idén var ju att de skulle var långsiktigt stabila. Men världen förändras. Dagens förutsättningar är inte desamma som för tjugo år sedan. Ser de ansvariga inte detta är risken att ”lojalitet” mot gamla lösningar leder till nya problem. En genomgång av krisåtgärderna illustrerar.

Reglerna för hur statens budget skall bestämmas ledde till en strid i höstas, det gällde regeringens förslag om vissa skattesänkningar. Regeringen fick ge sig.  Framstående experter pekade på att sådana strider snart leder till att reglerna slutar att fungera.

Överskottsmålet i statens finanser, ursprungligen avsett att hindra överbud med löften om utgifter som vi inte har råd med, har lett till att Sverige har starka finanser. Vi är nu i den nästan skrattretande situationen att ”överbuden” handlar om vem som kommer att vara snabbast, Magdalena Andersson eller Anders Borg, när det gäller att komma tillbaka till överskottsmålet. Samtidigt som balanserade bedömare säger att man bör fundera på om överskottsmålet fortfarande är relevant.

Den självständiga riksbanken har, tillsammans med sina motsvarigheter i EU och USA knäckt inflationen. I dag är problemet ett annat, risk för deflation. Den svenske riksbankschefen vill nu, välmotiverat anser jag, använda bankens befogenheter för att möta ett ännu större hot, nämligen risken för en ny kris till följd av fastighetspriser som blåses upp till ohållbara nivåer till följd av för låga räntor. Men han får mycket kritik och bankens direktion har nu röstat ner honom.

Industriavtalet gör det svårt att göra nämnvärda ändringar av relativlöner. Men sådana måste alltid kunna göras. Okonventionella metoder måste då användas. Lärarna är ett exempel. Staten skjuter till pengar för att finansiera befordringstjänster, statistiken är räddad!

I alla dessa fall är det flexibilitet och kreativitet som behövs om normerna skall kunna hålla. I vissa fall knakar de i fogarna. Verklighet och politik tränger sig på.

I min bok ”Pensioner på villovägar” går jag igenom de här frågorna. Jag hävdar att pensionssystemet är på väg in i en ny kris, nu en förtroendekris. Man kan inte möta 2000-talets utmaningar med tjugo år gamla normer, tron på att man skulle kunna skapa en för alltid fungerande automatik saknar stöd i verkligheten.   Det gäller pensionerna lika väl som övriga mekanismer från 90-talets krisbekämpning. Exemplet med bromsen, får stå som symbol. Det finns andra inslag som är (nästan) lika missrikade.

Men det finns, som också redovisas i boken, ansvarsfulla lösningar. Politikerna är välkomna ut på plan för en öppen och allsidig debatt. En debatt som rimligen måste ställa fru Andersson i centrum för intresset.

KG Scherman

GD RFV 1981-96