Pensioner & Förmåner2018-03-16 12:47
Sociala hänsyn får inte plats i pensionssystemet
Nytt om allmän pension Byggnads förbundsordförande Johan Lindholm och KG Scherman pensionsdebattör och tidigare generaldirektör i Riksförsäkringsverket, kritiserar nedan det allmänna pensionssystemets konstruktion och ger förslag på hur det borde reformeras för att fler människor ska få mer rimliga pensioner.
Hur länge behöver du jobba för att få en hygglig pension? Till och med förra året fanns svar i det orange kuvertet i form av den så kallade alternativa pensionsåldern. För en person som i dag är 60 år gällde 67 år och 3 månader. Pensionsmyndigheten förklarar:
”Den genomsnittliga livslängden i Sverige ökar. Du som är född 1958 behöver därför arbeta tills du är 67 år och 3 månader för att få en pension som motsvarar vad du skulle fått i pension vid 65 års ålder om medellivslängden varit oförändrad. Din pension är lika med värdet på dina pensionskonton delat med den förväntade genomsnittliga återstående livslängden i din årskull.”
Detta så kallade delningstal sköter detta med obeveklig automatik. Det talet ökar år från år och sänker pensionen om man inte jobbar längre än den som tog ut sin pension föregående år. Pensionen blir mycket lägre om man går vid 65 jämfört med den alternativa pensionsåldern. För dagens 60-åring rör det sig om 2000 – 3000 kronor i månaden. Säg 14000 kronor i stället för 17000.
Man är alltså piskad att jobba vidare. Och visst, rent teoretiskt är detta rimligt. Vi lever ju längre, hur skall man annars betala? Men i verkliga livet uppstår frågor om rimligheten.
En första alarmerande observation är att den alternativa pensionsåldern visar sig vara en räkneövning utan värde. I höstas ökade Pensionsmyndigheten kravet att jobba vidare rejält. För 60-åringen är det nu 68 år som gäller. Mer än ytterligare ett halvt år alltså.
Lite genant tyckte nog Pensionsmyndigheten att detta var. Och tog bort uppgiften om hur länge man behöver jobba från det orange kuvertet!
Ett andra allvarligt problem är situationen för den 60-åring som inte kan eller får jobba efter 65. Då stannar pensionen på de 14 000 kronor som går att få vid 65. Sjukpenning, förtidspension och arbetslöshetsersättning upphör nämligen vid 65. Den åldersgränsen ändras inte innan vår 60-åring blivit 65. Och då, 2023, skall åldersgränsen höjas med ett år, inte de tre år som Pensionsmyndighetens nya beräkningar visar skulle behövas.
Sociala hänsyn har ingen plats i detta pensionssystem.
Ulf Kristersson var under sin tid som ansvarig minister glasklar: Idén om ”en rimlig pension” är borta. Därmed försvann också behovet att ange en pensionsålder, om man med det begreppet menar en ålder då man kan förvänta en rimlig pension om man har arbetat tillräckligt länge. Var och en får klara sig själv och sin planering.
Pensionsmyndigheten var inte nöjd med detta. Människor behöver veta vad pensionssystemet betyder för dem själva. Därför den ”alternativa pensionsåldern”.
Men den beräkningen är något som Pensionsmyndigheten har ensamt ansvar för. Den innebär inte att något socialt ansvar smugit sig in så att säga bakvägen i pensionssystemet. Pensionens storlek fortsätter att styras av formler, de nämnda delningstalen, grundade på statistik över ”förväntad återstående livslängd”. En statistik som inte har något utrymme för enskilda människors situation eller för det faktum att det finns yrken och branscher där det inte framstår som rimligt att kräva någon höjd pensionsålder alls.
Nu har alltså dessutom Pensionsmyndighetens beräkningar visat sig ha stora brister när det gäller att vägleda människor när de skall planera sitt arbetsliv.
När den ansvariga ministern, Annika Strandhäll, konfronteras med Pensionsmyndighetens nya siffror är hennes svar att enda lösningen är att arbeta längre. Inte ett ord av bekymmer för vad de nya siffrorna betyder för verkliga människor, för utsatta grupper och individer.
En utredning som just presenterats i tidningen Byggnadsarbetaren belyser situationen för verkliga människor i en utsatt bransch. Tungt kroppsarbete, lyft, obekväma arbetsställningar, kyla, fukt, värme – allt efter årstid. Hårda produktivitetskrav och krav på kvalitet tar på kroppen. Det är en byggnadsarbetares vardag.
Bland byggarbetare över 55 år har minst åtta av tio värk, fyra av fem tar värktabletter för att kunna arbeta. Färre än tio procent av de tillfrågade byggnadsarbetarna tror att kroppen skulle kunna hålla längre än till 65-årsdagen. 56 procent tror inte att de orkar ens fram till 65.
Och att byta arbete, att lämna det man kan och utvecklat sin erfarenhet i, det är lätt för teoretiker att kräva men närmast grymt i det verkliga livet för många.
Låt oss i denna lilla redogörelse för många byggnadsarbetares situation se vad pensionen blir om vår 60-åring måste ta ut den vid 62. De 14 000 sjunker då till obetydligt över 11 000. Om han i stället får sjukbidrag fram till 65 så blir allmänna pensionen kanske 13000 kronor.
Alltså: Den lycklige byggnadsarbetaren med alla krafter kvar, enligt den refererade utredningen cirka 1 av 20, lyfter vid bortåt 68 års ålder en allmän pension på 17000 kronor. Den som orkar till 65 kan räkna med 14 000. Den som tvingas ge upp tidigare förlorar ytterligare tusenlappar.
Pensionsgruppen, med representanter för sex partier och med Annika Strandhäll som ordförande, har lagt fram förslag som innebär att man inte skall få ta ut någon pension alls före 64, även om den blir uselt låg. Det är inte rimligt, lika lite som kravet för dagens 60-årig att jobba till 68.
Men tyvärr, de politiskt ansvariga böjer sig för pensionssystemets inneboende logik.
Ett citat ur Byggnadsarbetarens reportage är målande ”Jag skulle vilja ta med mig en politiker och krypa/åla under en kåk med torpargrund och dra lite vatten och avlopp.”
Det finns fler branscher som har hårda villkor. Personalen i vården nämns ofta. Lärarna är en grupp vars arbetsmiljö blir allt sämre. Många inser att vi inte kan ha ett pensionssystem som är anpassat till att alla kan jobba till 70 eller mer.
Självfallet behövs insatser för att skapa förutsättningar för ett längre arbetsliv. Med en bättre arbetsmiljö och ett förändrat arbetsliv kan mycket vinnas. Men det är en utopi att tro att alla branscher kan befrias från fysisk och psykisk press.
Det är dags att inse att vi behöver ett system med fortlöpande politiskt ansvar för rimliga pensioner vid rimlig pensionsålder. Systemet måste vara finansiellt ansvarsfullt. Men det är inte detsamma som att man inte skall kunna höja avgifterna.
Ett nytt system måste ta hänsyn till att många typer av arbeten är särskilt slitsamma liksom att människor som inte orkar eller inte får arbeta inte ensamma ska behöva bära konsekvenserna av detta. Ett sådant system kan skapas utan att ge upp kravet på att den generella pensionsåldern måste höjas när vi lever längre. Det behöver inte heller leda till våldsamma kostnadsökningar. Det finns många alternativ och internationella förebilder att falla tillbaka på. (se faktaruta nedan)
I närtid behövs också åtgärder för dem som snart skall gå i pension och för dem som redan är pensionärer. Ett nytt pensionssystem och förhoppningar om bättre arbetsmiljö och ett förändrat arbetsliv ändrar ju inte deras situation.
Stoppa automatiken genom att frysa delningstalen. Avstå från tanken att höja åldern för när man först får ta ut pension.
Avskaffa bromsen innan den slår till igen. Den ”sparade” under åren 2010 till 2017 cirka 100 miljarder till AP-fonderna som samtidigt ökade från 800 miljarder till 1400 miljarder. Fru Andersson förlorade under dessa åtta år i genomsnitt 500 kronor i månaden.
Höj genast åldersgränsen för det sociala skyddsnätet, det vill säga för förtidspension, arbetslöshetsersättning och sjukpenning, till den nivå där den av Pensionsmyndigheten formulerade ”alternativa pensionsåldern” ligger, dvs. redan idag närmare 67 år.
Se över den s.k. normen, det är ett årligt avdrag på pensionen jämfört med löneutvecklingen. Det är en regel som kom till vid en tid då man räknande med att första årets pension skulle var hög, långt högre än vad den faktiskt är i dag.
En förbättring av pensionerna kostar pengar. Då skall man veta att med det nuvarande pensionssystemet är det vi sätter av till allmänna pensioner 2050 som andel av tillgängliga resurser lägre än i dag och lägre än i många jämförbara länder. (OECD 2017)
De här skisserade åtgärderna framstår som rättvisa för de äldre och rimliga för yngre generationer. Det är avgörande. Ingen teknisk lösning kan undanröja det faktum att det är de som står i produktionen som skapar de resurser som alla skall dela på. Det handlar om ett kontrakt mellan generationerna. Ett kontrakt som fungerar enbart om alla generationer ställer upp på det.
Faktaruta
Ett förslag till hur man kan reformera pensionssystemet finns i KG Schermans bok Pensioner på villovägar. Men det finns många andra alternativ. Några huvudpunkter är
- Systemet måste ta hänsyn till att många typer av arbeten är särskilt slitsamma. Det kan ske genom en variant på det gamla ATP-systemet, men med väsentligt längre intjänandetider än vad som gällde då.
- Ett generellt system, som tar hänsyn till att olika branscher har olika förutsättningar, kan vara att en ”full pension” normalt uppnås vid relativt hög ålder, men att den pensionen också kan uppnås vid en lägre ålder om en individ tidigt har börjat förvärvsarbeta. Sådana regler finns i Frankrike.
- Den av pensionsgruppen föreslagna 44 års regeln duger inte. Den leder enbart fram till en möjlighet att vid en lägre ålder än generellt ta ut en helt otillräcklig pension.
- 1994 föreslogs att den inkomst som ligger till grund för ersättningar från arbetslöshets- och sjukförsäkring skulle läggas till grund också för pensionsrätten. En tanke angelägen att åter pröva.
- Det behövs ett bra och generellt grundskydd.
- Men samtidigt måste det löna sig att arbete. Bl.a. därför behöver det allmänna pensionssystemet ge högre pension i alla lönelägen och gå högre upp i lönelägen än i dag.
Johan Lindholm, KG Scherman
Artikel med bild upplagd här och kan fritt delas vidare härifrån, allt med medgivande från publikationens chefredaktör Ola Hellblom