Pensionspolitiker på villovägar

Det är inte bara pensionerna utan även pensionspolitikerna, dvs. företrädare för alliansen och socialdemokraterna, som har råkat på villovägar.

I en sällan skådad cirkus slänger alliansens företrädare nu i dörrarna till sammanträdeslokaler och uttalar sig vitt och brett om statsministerns tilltag att låta sin regeringspartner delta i regeringens beredningsarbete.

Men också socialdemokraterna tycks i någon mån ha fångats i den fälla man tidigare gemensamt med allianspartierna har gillrat för en förundrad allmänhet, nämligen att total enighet mellan dessa fem partier alltid måste råda i pensionsfrågorna, inklusive vilka övriga partier som eventuellt skall få medverka i samarbetet. På annat sätt kan man inte tolka att olika företrädare för socialdemokraterna nu argumenterar för miljöpartiets ”renlärighet” i pensionsfrågor i stället för att bara kallt konstatera faktum: En statlig kommitté till vilken oppositionen kan hindra vilka ledamöter som regeringen utser, det är en konstitutionell orimlighet.

Även Stockholms morgontidningar har svårt att hålla isär begreppen. De följer upp allianspartiernas ilska, utan att hjälpa läsarna att förstå sammanhanget: Att vi står inför slutet av en epok där fem partier i 20 år lyckats hålla övriga ledamöter av riksdagen, som ju också de faktiskt är demokratiskt valda, utanför pensionsfrågan.

Pensionsgruppen är inte överställd regeringen

Alliansens företrädare hänvisar till miljöpartiets påstådda ansvarslöshet och vägrar att delta i ett möte med den s.k. pensionsgruppen, som det ansvariga statsrådet kallat till. Man tågade ut med hänvisning till att man inte fått vara med och bestämma om vilka som skall vara med i gruppens arbete.

Bakgrunden är överenskommelsen mellan (s) och alliansen om att gemensamt ”vårda” det nya pensionssystemet. Överenskommelsen innebär att man givit varandra veto i varje fråga som gäller pensionerna, ”enighet till sista kommatecknet” skall råda. Det står självfallet de politiska partierna fritt att träffa vilka överenskommelser de vill. Men denna politiska överenskommelse har getts en formell ställning genom att regeringen har antagit direktiv för den s.k. pensionsgruppen. Därmed har överenskommelsen givits en statsrättslig ställning som är ohållbar; regeringen kan inte delegera sitt ansvar till någon regeringen underställd institution. Regeringen är skyldig att förelägga riksdagen de förslag till riksdagsbeslut som den finner behövligt, inte heller detta ansvar kan regeringen överlåta på någon annan.

Riksdagsordningen klargör hur ärenden bereds i riksdagen, nämligen genom utskott. Inte heller denna ordning kan rubbas av direktiv till någon särskild av regeringen tillsatt grupp. Att en grupp politiker skulle kunna skapa en särskild ”riksdagsgrupp” för behandling av en enskild fråga är ett missförstånd. Mats Persson (fp) m.fl. är alltså ute och far i oländig terräng när det talar om att detta är en grupp i riksdagen och att regeringen därför inte kan agera ensam. Ursäktade är dessa personer kanske av att de är nykomlingar. Men ett sådant konstaterande blir ytterligare ett inslag i beskrivningen av hur orimligt det är att med konstgjorda och okonstitutionella medel formellt utestänga delar av riksdagen från dess medverkan i en viktig samhällsfråga.

I en debattartikel i DN den 26 november, till den och övriga här nämnda källor finns länkar här nedan efter texten, uttrycker alliansens gruppledare stor vrede över att regeringen bestämt att bägge regeringspartierna skall delta i det fortsatta arbetet. Men detta är en konstitutionell självklarhet. Den väg regeringsformen anger för oppositionen att gå om den vill att någon del av regeringen skall avgå är att begära en misstroendeförklaring i riksdagen. Alliansens argumentation är alltså helt bortom all rim och reson. Pikant är också att notera att alliansen med all säkerhet skulle få majoritet för en misstroendeförklaring mot miljöpartiet. Men eftersom man vill låtsas att man inte lutar sig mot Sverigedemokraterna ägnar man sig i stället mot vad som närmast måste beskrivas som ett intensivt krypskytte.

Det måste i sanningens namn noteras, att inte heller företrädare för regeringen är särskilt strikta i sin argumentation. Deras kommentarer antyder att de faktiskt anser att här finns något att diskutera. Statsministern säger: ”Det är väl bra om det är många som stöder pensionsöverenskommelsen”. Tomas Eneroth säger: ”Miljöpartiet har fullt ut slutit upp bakom grunderna i pensionssystemet, inklusive de förändringar som gruppen var överens om i april”. Företrädare för miljöpartiet säger, nästan lite patetiskt ”men Pär Bolund är ju ansvarig för hur AP-fonderna sköts”.

Detta prat om att miljöpartiet stöder pensionsöverenskommelsen är ovidkommande. Miljöpartiet ingår i regeringen, socialdemokraterna har därmed, så länge denna regering finns kvar, åtagit sig att i alla avseenden göra upp med miljöpartiet om regeringens politik. Något utrymme för att driva en egen politik, eller en politik utformad i samverkan endast med allianspartierna, i pensionsfrågan finns inte.

Alliansens hänvisning till ordvalen i de formella direktiven till pensionsgruppen visar, om de är allvarligt menade, en uppseendeväckande aningslöshet. Det skulle betyda att de lyckats lura sig själva till att tro på ordalydelsen i de direktiv som varit avsedda att lugna folket: Nämligen att inget får göras med pensionerna om inte alla är överens. Och detta är dessutom numera den enda återstående substansen i uppgörelsen. ”Allt kan ändras, bara vi är överens”, var beskedet från Ulf Kristersson, ansvarig i förra regeringen för dessa frågor.

Berörda partier har med hänvisningar till pensionsöverenskommelsen lyckats undvika ansvar, det är ju bara att i varje delfråga hänvisa till att ”alla är inte överens så inget kan göras”.

Nu försöker alliansparterna alltså gå ett steg längre: att använda de redan förut orimliga formuleringarna i direktiven för pensionsgruppen för att utesluta ett regeringsparti från regeringsansvaret. Och detta med formuleringar som innebär att man totalt underkänner miljöpartiets politik, ett underkännande som går långt utöver enbart pensionsfrågan.

Christina Rogestam, ordförande i Sveriges Pensionärsförbund skriver i en replik: Vore det inte idé att något intressera sig för pensionerna i stället för att tvista om vilka som får vara med och reparera bristerna? En välmotiverad kommentar om nu detta utspel faktiskt skulle ha tillkommit av omsorg om pensionerna.

Men detta spektakel rör egentligen inte pensionerna. Det rör regeringens fortbestånd. Och man frågar sig då: Vad är detta för ett spel? Vad är avsikten och för vem spelar man? Ytterst landar man i frågan: Hur kunde dessa partier tillåta att en regering bildas med ett parti som enligt deras mening saknar all förmåga att ta ansvar för landet? Hur kunde de, hur kan de fortsätta att undandra sig ansvaret för att göra det möjligt att leda landet på ett ansvarsfullt sätt? Detta är den viktiga frågan. Allianspartiernas smällande i pensionsdörrarna och påstående om vakthållning kring pensionssystemet är i det sammanhanget helt ovidkommande. Det är helt andra intressen som styr det som sker.

KG Scherman

GD RFV 1976-1979

Statssekreterare 1976-1979

Några länkar till den pågående debatten:

Allianspartiernas artikel i DN 26 november, ”Miljöpartiet hotar stabiliteten i svenska pensionssystemet”

http://www.dn.se/debatt/miljopartiet-hotar-stabiliteten-i-svenska-pensionssystemet/

KG Scherman replik, ”Regeringen styr riket”

http://www.dn.se/debatt/repliker/pensionsgruppen-ar-inte-overstalld-regeringen/

Christina Rogestam, ordförande SPF, ”Ta tag i huvudproblemet – pensionssystemet levererar inte”

http://www.dn.se/debatt/repliker/ta-tag-i-huvudproblemet-pensionssystemet-levererar-inte/

DN ekonomi, reportage: ”MP i pensionsgruppen väcker alliansens vrede”

http://www.dn.se/ekonomi/mp-i-pensionsgruppen-vacker-alliansens-vrede/