I juli hade SvD Näringsliv en serie artiklar om kvinnors pensioner. Seriens bakgrund var en körning hos Pensionsmyndigheten av pensionerna för ett urval av dem som är födda 1954. Länkar till de i serien ingående artiklarna finns här efter texten.
Körningen visar att kvinnor födda 1954 får en pension som är 2200 kronor lägre än männen i samma urval. Siffror redovisas också för hur det har lönat sig att arbeta, dvs. hur mycket större pensionen blir för den som har arbetat jämfört med den som inte har gjort det. Och sammanställningen sägs visa att skillnaden blir liten även för dem som har relativt många arbetsår.
Avslutningsvis i den inledande artikeln i serien hävdas att situationen för kommande generationer inte kommer att avvika märkbart från vad som gäller för dem födda 1954. Påståendet gäller både pensionsnivåerna och skillnaden mellan män och kvinnor.
Någon analys av vad personerna i körningen skulle ha fått i pension i ATP-systemet redovisas inte.
Artikeln kommenteras av en pensionsekonom, av fackliga företrädare, av den ansvarige ministern och av den ansvarige (s) politikern. Kommentarerna handlar om kvinnors pensioner i allmänhet, om att kvinnor i alla åldrar får låga pensioner i det nya pensionssystemet. Några jämförelser med vad det gamla ATP-systemet skulle ha givit redovisas inte heller i kommentarerna.
De fackliga företrädarna protesterar mot kvinnornas låga pensioner och vill ha en förändring, medan politikerna inte anser att något kan göras åt detta i pensionssystemet. Den ansvarige ministern ger rådet ”jobba vitt, jobba heltid och jobba ett helt yrkesliv”. Den ansvarige på (s) sidan hänvisar till den orättvisa beskattningen av pensionärerna.
Serien redovisade en diskussion, dock alltför kortvarig, om hur det nya pensionssystemet fungerar för olika kategorier i vårt samhälle. En angelägen diskussion som behöver utvecklas och fördjupas.
En ansats till fördjupning är en debattartikel på SvD Brännpunkt 8 juli 2014, skriven av de bägge forskarna Agneta Kruse och Ann-Charlotte Ståhlberg, i fortsättningen här K&S. Länk även till den artikeln finns här efter texten. Deras budskap fångas väl i ingressen till artikeln, den lyder så här: Det svenska pensionssystemet är långsiktigt hållbart. Det missgynnar inte heller kvinnor, utan snarast sker en omfördelning från män till kvinnor.
Låt oss först konstatera att författarna förbigår den fråga som åtminstone formellt var grunden för SvD:s artikelserie, nämligen att 50-talisternas kvinnor har kommit i kläm till följd av de snäva övergångsbestämmelserna. Den frågan berörs med en enda mening, nämligen ”Det är riktigt att 50-talisternas kvinnor har misshandlats genom att övergångsreglerna inte gäller för dem, trots att halva deras yrkesliv var gånget när systemet infördes.” Det är allt om en situation som lämnat många kvinnor djupt besvikna över hur samhället behandlar dem. Men, det är ju så till vida ursäktligt som både SvD:s reporter och de intervjuade också förbigår denna fråga med lätt hand.
Reaktionerna från de berörda, dvs. främst kvinnor födda på 50-talet, finns bra beskrivna i Erika Werners doktorsavhandling Trygg, Sviken eller Osäker, Tankar och förberedelser inför pensioneringen, Socialhögskolan, Lunds Universitet 2012. Ann-Charlotte Ståhlberg liksom jag själv var med i förarbetet till pensionsreformen 1994. För egen del tycker jag vi redan då borde ha insett att pratet om hur kvinnorna missgynnades av ATP-systemet var grundlöst. Och konstaterar nu att när man på arbetsmarknaden reformerade tjänstepensionerna så gjordes det med långt längre övergångstider och därmed väsentligt större hänsyn till individernas behov än vad regering och riksdag åstadkom med vårt nya pensionssystem.
K&S räknar upp några faktorer som skulle innebära att kvinnor är ”gynnade” i det nya pensionssystemet.
En faktor är att för en viss summa totalt inbetalade avgifter får en genomsnittlig kvinna mer i total pension än en man. Kvinnor lever längre än män men samordnade livslängdstabeller används vid beräkning av pensionen.
Låt oss se var vi hamnar med den logik som K&S tillämpar. Ett studium av data om olika människors livslängd belyser.
”Män med eftergymnasial utbildning har en högre återstående medellivslängd vid 30 års ålder än kvinnor som enbart har grundskoleutbildning” (Folkhälsorapport 2009, sid 20). En lågutbildad kvinna subventionerar alltså en högutbildad man.
Under 1950-, 1960 och 1970-talen ökade dödligheten bland arbetare medan den minskade i alla andra befolkningsgrupper. (Nämnd rapport, sid. 24). Relativt sett subventionerar alltså arbetare andra befolkningsgrupper.
”Hälften av alla rökare beräknas dö till följd av sin rökning, något som i hälften av fallen inträffar redan i medelåldern. I den tidigare nämnda brittiska studien bland läkare fann man att män som var födda mellan 1900 och 1930 och som hade rökt hela sitt liv, dog i genomsnitt 10 år tidigare än sina icke-rökande manliga läkarkollegor.” (Folkhälsorapporten sid. 300). Rökare subventionerar alltså icke rökares pensioner.
I privat försäkringsverksamhet kan alla de här faktorerna beaktas. De ligger i linje med den teori som tillämpas där. Men är det rimligt att tillämpa ett sådant synsätt i ett offentligt pensionssystem? Och, framför allt, skall sådana begrepp från den privata marknaden läggas till grund för värdeladdade uttalanden som ”gynnas”, ”missgynnas”. De begreppen hämtar ju sin legitimitet från en långt bredare bas än försäkringsteori. Värderingar, traditioner i ett samhälle och ideologi är överordnade försäkringsmarknadens principer och skall enligt min mening vara grunden för ett offentligt engagemang.
För egen del kommenterar jag de här statistiska fakta på följande sätt.
Kvinnor lever längre än män. Det blir därför fler kvinnor än män som blir ensamma på ålderns höst. Männen har oftare en kvinna vid sin sida till livets slut, hon tar också ofta hand om sin åldrande make. Kvinnor bär denna börda, samtidigt får hon en succesivt ytterligare sänkt pension under åren som hon lever ensam. Jag tycker att det är orättvist.
Det finns arbeten som typiskt sett är tyngre, mer slitsamma än genomsnittet. Byggnadsarbetare brukar nämnas, vårdyrkena är minst lika slitsamma. Särskilda pensionsordningar behövs för dem. Jag anser att alla bör vara med och betala för detta.
Att röka är inte bra. Varken för rökaren eller omgivningen. Jag tycker inte att försäkringsteoretiska resonemang skall leda till att de får högre pension än icke rökare, trots att det innebär att de, med tillämpning av det resonemang som K&S tillämpar, ”får mindre avkastning på sina pensionsavgifter” än de som inte röker.
Se där en uppsättning uppfattningar som anknyter till samma sorts statistik som K&S åberopar. Men slutsatserna är diametralt annorlunda. Orsaken är att finna i skilda värderingar.
K&S hämtar sina värderingar från försäkringsmatematiken. Och de är i respektabelt sällskap. Konstruktörerna av vårt pensionssystem beskrev även de kvinnorna som gynnade, även de anser att kraven att den s.k. livsinkomstprincipen skall gälla obegränsat även för tunga arbeten. Och själva ideologin bakom det synsättet har smugit sig in i en regeringsrapport till EU, se härom Swedish National Report on pensions, överlämnad till EU i september 2002.
Problemet är att K&S beskriver sina värderingar som om de följde av objektiva principer. Jag menar att vi som är experter måste vara noga med att redovisa var vi rör oss med värderingar och var vi rör oss med fakta. Detta särskilt när det inte finns någon debatt mellan politikerna, när den ena valrörelsen efter den andra passerar utan att dessa värderingsfrågor tas upp. Vår uppgift blir då att se till att inte nya värderingar smygs på samhället utan att observeras.
En annan faktor som K&S åberopar är att fler män än kvinnor betalar avgifter för inkomster över taket utan att det ger några pensionsförmåner. Detta skulle alltså missgynna männen. I detta avseende har K&S råkat ut för ett missförstånd. En fallgrop medvetet utlagd av pensionssystemets konstruktörer.
Det var ett från borgerligt håll klart uttalat krav att avgifter som inte gav pensionsrätt inte skulle tas ut. Så var det från början i ATP. På förslag av en borgerlig regering (!) togs emellertid från och med 1982 avgifter ut på hela lönesumman, dvs. även ovanför taket. Dessa avgifter betalades in till ATP-systemet. Nu ville de borgerliga ha ett ”försäkringsmässigt” system, då borde alla avgifter över taket försvinna. Det ville inte socialdemokraterna gå med på. En förvirrande kompromiss blev att man fortsatte att ta ut något som man kallar ”pensionsavgifter” över taket men att det går direkt in i statsbudgeten, det är en skatt som andra skatter. Så fick ena parten som den ville; ”pensionsavgifter” togs ut utan begränsningar även för högre inkomster, men den andra parten tillfredsställdes också; pengarna gick in i statsbudgeten som en skatt.
Att åberopa de här s.k. pensionsavgifterna i pensionssammanhang är sakligt fel. De pengarna är med och finansierar de allmänna budgetutgifterna. Vill man betrakta dem som om de faktiskt skulle ha något samband med pensionerna så måste man ta ett steg till: Hur finansiera det hål i budgetbalansen som då uppstår? Man inser att i ett första steg i en sådan process beskrivs dagens ordning tydligast som att den allmänna löneavgiften, den är nu satt till 9,88%, faktiskt är progressiv. För inkomster under taket för pensionsgrundande inkomster är den 9,88 % men för inkomster däröver tillkommer den s.k. pensionsavgiften, om 10,21%, totalt alltså 20,1%. Nästa steg, för den som eventuellt inte tycker om progressiva arbetsgivaravgifter, blir att hitta någon annan skattekälla än denna. Men då blir det en fråga just för skattesystemet, och får diskuteras som en sådan.
Vad politikerna lyckades med genom sin kompromiss var att skapa full förvirring. Människor ser inte att detta är en skatt, som vilken skatt som helst. K&S går i fällan med sitt resonemang om att höginkomsttagare får dålig avkastning på sina ”pensionsavgifter”. Sanningen är i stället att de har drabbats av en extra progressivitet i beskattningen, väl undangömd på detta sätt. Vad värre är, pensionärsorganisationer, politiker, många debattörer kräver att dessa avgifter ”återförs” till pensionssystemet. Detta blir ett sätt att undvika det som alla vet: Att det behövs ökade avgifter för att förstärka pensionssystemet. Man tror sig här ha hittat några ”fria pengar”. Ett kapitalt missförstånd.
Sålunda: K&S framför två skäl för att kvinnorna skulle vara gynnade av det nya pensionssystemet. Ett är grundat på vad som följer av försäkringsmatematiska principer för individuella privata försäkringsbolag. Att dessa principer skall styra den offentliga försäkringen är inte självklart. Det är en värdering och bör framföras som en sådan. För min del är jag av annan uppfattning.
Det andra skälet som anges är att män i högre grad än kvinnor betalar ”pensionsavgifter” över taket för pensionsgrundande inkomster. K&S har här hamnat i samma fälla som många andra. En fälla ursprungligen gillrad av pensionspolitikerna för att lösa en av de många politiska knutarna i reformprocessen.
K&S går vidare i sin argumentation för att kvinnor inte är missgynnade. De pekar på att en begränsad period med deltid inte minskar pensionen nämnvärt och åberopar en forskningsrapport i ämnet. Rapporten visar att deltidsarbete på 75 % under tio år leder till en enbart marginell sänkning av den slutliga pensionen. En förvånande redovisning i ett sammanhang som ändå berör kvinnor födda på 50-talet, som många har inrättat sina liv efter ”äldre värderingar”, värderingar som innebar att stanna hemma med barnen under lång tid, med åtföljande kraftig minskning av tillgodoräknade pensionsrättigheter, långt mer än det här räkneexemplet. Lika förvånande blir det när den ansvarige ministern väljer att tala om ”arbeta vitt, arbeta heltid…”. Bägge dessa kommentarer blir rimliga endast om de syftar på framtiden. Och då krävs en framtid med en arbetsmarknad som erbjuder arbete och jämställda löner.
K&S fortsätter sin diskussion med ytterligare ett antal argument varför några ändringar inte bör göras i pensionssystemet. Det samlade intrycket blir att K&S liksom de ansvariga politikerna tycker att kvinnorna, och för den delen andra med dåliga pensioner, får skylla sig själva, eller i alla fall inte pensionssystemet för sina dåliga pensioner.
Och därmed är vi framme vid själva knuten till en principiell diskussion om pensionssystemet.
Är det rimligt att skapa ett pensionssystem som utgår från förhoppningar om framtiden, och inte kan ändras om dessa förhoppningar inte realiseras? Är det rimligt att de ansvariga politikerna då tvår sina händer och hänvisar till dessa tänkta idealiska förutsättningar?
Vårt pensionssystem förutsätter att man börjar arbeta vid unga år. I dag är ungdomsarbetslösheten 24 %. När pensionsuppgörelsen formulerades, det var i början på 90-talet, hade vi decenniers erfarenhet av en arbetslöshet på 2-3%, och mycket tal om en stundande kraftig arbetskraftsbrist. Idag är arbetslösheten 8 % . Man trodde att pensionsåldern för en hygglig pension skulle behöva öka till c:a 66 år. Nu vet vi att den är minst 69. Men efter 65 slutar det sociala skyddsnätet. Och även i yngre åldrar har socialförsäkringsskyddet försvagats rejält. En detalj, men en viktig detalj i detta sammanhang är att pensionssystemet förutsätter att vi har en jämlik arbetsmarknad. Så är det förvisso inte i dag.
Kruse och Stålberg, liksom de ansvariga politikerna anser att man kan fortsätta att ha ett pensionssystem vars faktiska förutsättningar är helt andra än de man tänkte sig när det konstruerades. Alla problem påstås bero på andra samhällsförhållanden än pensionssystemet, eller på den enskilde själv. Lite som kartan och terrängen. Vid avvikelser dem emellan är det fel på terrängen, det tycks vara den idé som styr.
För min egen del anser jag att olika samhälleliga förutsättningar så långt möjligt skall bringas i harmoni med varandra och med öppet diskuterade och brett accepterade värderingar i samhället. Det gör inte dagens pensionssystem, därför bör det ändras. Mina förslag till hur man skall gå till väga finns redovisade i min bok Pensioner på Villovägar, några utdrag finns i en avslutande intervju i Svenska dagbladets artikelserie. Många andra reformer är möjliga. Det viktiga nu är att enas om att något faktiskt behöver göras. Vilket blir det parti som tar upp denna fråga på allvar i den pågående valrörelsen?
Följande är länkar till de här diskuterade artiklarna.
SVD Näringsliv 1 juli 2014: 2200 kronor gör kvinnorna till förlorare.
Majoriteten av kvinnor riskerar fattigpension:
Pensionsekonom: Många kommer att få en chock:
http://www.svd.se/naringsliv/pensionsekonom-manga-kommer-fa-en-chock_3702830.svd
2 juli: Pensionschocken. Låg pension väcker känslor i Almedalen.
Pinsamt för Sverige: http://www.svd.se/naringsliv/pengar/pension/pinsamt-for-sverige_3709284.svd
3 juli: Ministern råd till kvinnorna: ”Jobba vitt och heltid”. http://www.svd.se/naringsliv/pengar/pension/ministerns-rad-jobba-vitt-och-jobba-heltid_3712846.svd
7 juli: Pensionsavgifterna måste höjas. http://www.svd.se/naringsliv/pengar/pension/pensionsavgifterna-maste-hojas_3721248.svd
SVD Brännpunkt 8 juli: Kvinnor är inte missgynnade i pensionssystemet. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kvinnor-ar-inte-missgynnade-i-pensionssystemet_3729476.svd