Pensionsmyndigheten jobbar och jobbar. Sen några år presenterara men något som man kallar ”behövlig pensionsålder”, det visar hur mycket längre de unga måste jobba för att kompensera att livslängden ökar. De här beräkningarna ger en bra och realistisk beskrivning av hur vårt pensionssystem fungerarar om man inte hänger sig åt drömmar om väldiga vinster på PPM-fonderna.
Tron på hur länge man måste jobba för en hygglig pension har ändrats kraftigt sen 1994. Den här bilden illustrerar.
Man ser att 1994 var tron att det skulle räcka att man arbetar till 66 för att få en pension i nivå med den man fick i det gamla systemet. Nu är tron att de yngre årgångarna behöver arbeta till bortåt 70, ja Statsministern pratade för ett tag sen om att de yngsta måste ställa in sig på att jobba till 75. Hur skall människor kunna förstå detta, hur klara att inrätta sig efter det nya systemet?
Och var finns jobben som möjliggör ett så långt arbetsliv som detta pensionssystem kräver? Var den arbetslöshetsförsäkring som följer med upp i åldrarna? Den beskärs nu, åldersgränsen är kvar på 65, inkomsttaket står stilla. Var är de ansvariga politikerna, vad säger de? Ja, tyvärr i stort sett ingenting. Eller, än värre, de uttrycker sig som om det här problemet inte alls finns. Kanske för att de lika lite som vanliga människor kan hålla reda på vad som gäller.
Diagrammet illustrerar väl de svårigheter som möter människor när de skall planera inför sin pensionering. Att förstå ”information” om pensionernas samband med när man ”väljer” att gå i pension, ett samband som i sin tur är beroende av vad som sker med demografi, löner och samhällsekonomi är inte möjligt. Påståendet att det skulle vara ett rimligt krav på människor att ta ställning i en sådan situation blir närmast en parodi när man ser hur osäkra prognoserna för de olika faktorer som är avgörande för slutresultatet är.
Man kan konstatera att statistiken visar att den genomsnittliga pensionsåldern, dvs den ålder där människor faktiskt går i pension, hittills inte har påverkats nämnvärt av det nya pensionssystemet. Vilket mot den här bakgrunden inte är förvånande. Det man inte förstår har man svårt att rätta sig efter.
En ytterligare komplikation när det gäller att förstå pensionssystemet, är rätten att fortsätta att arbeta till 67 år som man nu diskuteras att utöka till 69 år. I verkligheten kan inte människor, ja inte ens beslutsfattare, hålla isär begreppen ”pensionsålder” och ”rätt att arbeta längre”. LO, med instämmande från många, motsätter sig att rätten att arbeta längre utökas och talar om att många orkar inte jobba längre än till 65. Men den invändningen handlar ju inte om rätten att arbeta utan om det faktum att pensionsåldern successivt och obevekligt med hjälp av automatiskt verkande formler höjs år från år. Och då bör ju detta förhållande vara adressen för kritiken.
Allt det här och mycket till finns diskuterat i min bok. Och är skälet till att jag anser att man skall införa en fast lagstiftade pensionsålder, som justeras successivt genom öppna politikska beslut.
T.o.m. ledande pensionspolitiker klarar inte att hålla reda på fakta i dagens system. Lyssna på Tomas Eneroth i debatten i Almedalen, som föregick lanseringen av min bok. Länk finns på annan plats här på hemsidan. Man hittar där hans bestämda uttalanden om att han inte vill acceptera att man ändrar några åldersgränser så länge man inte kommit tillrätta med problemen på arbetsmarknaden. Förstår han inte eller försöker han dölja att den viktigaste ändringen av alla: Att man måste jobba längre och längre för en acceptabel pension, den ändringen fortsätter automatiskt och obevekligt vad han och andra pensinospolitiker än står och säger. En besvärande fråga som det är mycket förvånande att den inte ställs av någon från något parti i denna valrörelse.