Bromma 2026-06-02

Till socialförsäkringsutskottet, Socialdepartementet och partiernas representanter i pensionsfrågor

Samtliga partier har kommit överens om att samverka för en ansvarsfull förvaltning och utveckling av det svenska pensionssystemet. Formellt genom att utvidga den s.k. pensionsgruppen, men också för att se sammanhang med andra områden av betydelse för hur pensionerna fungerar för den enskilde. Som socialförsäkringsministern uttalade när hon bekantgjorde att gruppen skall utvidgas.

Dags nu, efter decennier av problematisk utveckling, att samlat ta chansen att renovera, förbättra och återskapa ett väl fungerande system.

I en bifogad rapport analyseras hithörande frågor. Förhoppningen är att därmed bidra till erforderlig insikt och förståelse. Skriften är omfattande och detaljerad, en kunskap som behövs för ett meningsfullt samarbete.

Här nu några ord om innehållet i den bilagda rapporten

• En genomgång av pensionssystemets tillblivelse och problem. Vi ser att detta system har visat sig vara alltför komplicerat att hantera.
• En genomgång av dagens verklighet och dess problem.

Samverkan har startat, pensionsgruppen har börjat sitt arbete.

• Följande har presenterats:
  • Vidgning av flexibiliteten i uttag av tjänstepension.
  • Förslag om utdelning av ”överskott”.
  • En ”avgiftsutredning” som gör en inträngande och värdefull analys av vilka förväntningar som enligt dess mening från början fanns på pensionernas utveckling.
  • En utredning av grundskyddet. Också den kan bli av stort värde.

Mycket mer behövs!

• En rik mängd förslag till goda utvecklingssteg finns och är av betydande värde.
• Det finns också behov av upprensning bland hittills vidtagna åtgärder och grundlösa uttalanden. Sådana frågor redovisas.
• Avslutningsvis presenteras en sammanställning av centrala frågeställningar, behov av utveckling och förnyelse samt vad som krävs för att det fortsatta arbetet skall bli framgångsrikt.

En detaljerad presentation av utredningens innehåll och något om dess slutsatser finns i avsnittet Översikt över denna rapport, sid. 5–7.

Med dessa ord överlämnar jag min utredning till ansvariga instanser och till partiernas representanter i dessa frågor och upprepar förhoppningen att med den bidra till erforderlig insikt och förståelse.

Vänligen

KG Scherman

GD RFV 1981–96 och därefter fortsatt engagerad i frågor om pensioner, i Sverige och internationellt.

För mer än 30 år sedan hamnade Sverige i en djup ekonomisk kris, åstadkommen och vidmakthållen av regeringar både till höger och vänster. Brett i samhället, inom politiken, på arbetsmarknaden och allmänt, förstod man att politiska och andra meningsskiljaktigheter måste läggas åt sidan för att landet skulle ta sig ur denna kris.

Det misskötta ATP-systemet blev ett av de många områden som reformerades. Men här, till skillnad från övriga områden, var det uteslutet att finna enighet i sak. Vänstersidan önskade en fortsatt löpande finansiering, där inflytande avgifter finansierar samma års utbetalda pensioner, samt ett brett socialt ansvar, men hade redan försummat det som hade behövts för att skapa ett sådant system. Högersidan ville egentligen bli av med alltihop. Om ett allmänt ansvar utöver ”grundskydd” skulle behållas, skulle den enskildes pension finansieras av just dennes ackumulerade avgifter, placerade på marknaden.

Värderingar och skilda uppfattningar om vad som är en hållbar ekonomisk politik var tydliga! Men enighet fordrades.

Skapelsen blev ett system som delvis, men alls inte helt, tillgodosåg högersidans önskemål. Den större delen, som kallas inkomstpension, liknade vad vänstersidan önskade.

• Den begränsade del av den inkomstrelaterade pensionen som kallas premiepension låg i linje med högersidans önskemål.
• Vänstersidan tillgodosågs med en ”inkomstpension” som när det gäller finansiering skulle likna deras önskemål. Därutöver tilldelades den optimistiska räkneexempel och mycket prat om trygghet. Men den delen tilldelades ”principer” som skulle göra att den tillgodosåg högersidans önskemål.

Allt detta utan krav på regelbunden, oberoende uppföljning.

De skilda värderingarna och åsikterna fanns oförändrade kvar, men gömdes undan för att slippa interna diskussioner inom partierna om svek och försummelse. Denna inställning har sedan fortsatt att dominera. Politikerna har därför tvingats hålla med om att det system som skapades är hållbart, stabilt och värdefullt för samhället och pensionärerna. Ingenting av detta gäller. Rent kaos råder. Och det är oundvikligt. Inget sammanhängande system med tydliga mål och principer skapades. Tomt prat har trätt i stället.

Det nya systemet skulle befria politikerna från att behöva göra annat än att förvalta och ansvara för influtna avgifter till inkomstpension och premiepension. Tre ”principer” etablerades:

1. För alltid oförändrade avgifter, registrerade för att finansiera vars och ens pension.
2. Inga tillskott skulle göras från andra håll.
3. En formel för hur stora inkomstpensionerna ska bli, enbart beroende av hur livslängden utvecklas, utan någon hänsyn till om den står stilla eller, som har skett, rusar iväg.

Varje önskan att gå ifrån dessa principer stämplades, och stämplas, som ett brott mot en god vilja till samverkan och stabilitet. Någon öppen diskussion om partiernas skilda åsikter och värderingar inför väljarna ville, och vill, man inte riskera.

I bakgrunden förde man undan reglerna för förtidspension, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. De skulle hanteras på andra vägar och försämrades efter hand utan öppen diskussion inför väljarna.

Nu, när alla partier sagt sig vilja samarbeta om att skapa bra pensioner, är det dags att bistå dem med tydliga besked om vad som skett och därmed befria dem från tvånget att bekänna sig till för länge sedan övergivna principer. För att möjliggöra en ansvarsfull samverkan behövs i stället ett system med en öppen och tydlig koppling till vilket stöd man vill åstadkomma, för vilka grupper och för vilka behov. Annars blir det bara prat utan mening, långt över väljarnas huvuden.

Låt oss helt kort redovisa några exempel på hur ”principerna” har övergivits, för att med dessa som bakgrund se på några aktuella önskemål och krav. De strider uppenbarligen mot de ursprungliga principerna, men inte mot vad som gäller i dag. Följande har stor betydelse.

Avgifterna var 2024 totalt 409 miljarder kronor, fördelade på arbetsgivaravgift och ”egenavgift”. Några år efter 1998 infördes en statlig subvention. Den enskilde får i stort sett alltid tillbaka sina ”egenavgifter” på skattsedeln! Subventionen uppgick 2024 till 166 miljarder kronor. Närmare 41 procent är alltså en statlig subvention. Det strider mot princip 2 ovan.

Sedan länge är alltså påståendet att människor med egna avgifter bidrar till att täcka sin inkomstrelaterade pension felaktigt.

Ytterligare ett avsteg är inkomstpensionstillägget. Det infördes 2021 och finansieras över statsbudgeten. Kostnaden var 6 miljarder kronor 2024. Här har de uppfinningsrika låtit statsbudgeten betala direkt och därmed ansett sig gå runt både princip 1 och princip 2. Även princip 3 fick till följd av denna manöver vika. Storleken på den inkomstrelaterade pensionen följer inte längre den där redovisade formeln.

Sammantaget kommer 166 + 6 = 172 miljarder av 409 + 6 = 415 miljarder kronor, eller 41 procent av ”avgifterna”, från statsbudgeten.

Den här beskrivna manipulationen med ”principen” att den enskilde eller arbetsgivaren betalar hela underlaget för vederbörandes inkomstrelaterade pension innebär att principen har övergivits. Därmed har också varje koppling till någon identifierbar ekonomisk teori övergivits.

Redan i dag betalas, som vi ser, 41 procent över statsbudgeten. Det återstår bara ett litet tankesteg för att förstå att begreppet ”avgifter” kan användas för olika tillägg. Det går exempelvis att öka den statliga subventionen, kalla den för avgift och specialdestinera den till dagens pensionärer.

Nu är det dags att mot denna bakgrund titta på ett par krav och önskemål som varit aktuella under senare tid.

Oscar Sjöstedt (SD) uttalade före inträdet i pensionsgruppen önskemål om:

”En höjning av inbetalningarna till pensionssystemet, en ökad andel av inbetalningarna till premiepensionen samt införandet av en gas.”

Ida Gabrielsson (V) säger sig ställa upp på vissa principer. Hon anser emellertid att det endast finns ett sätt att stärka pensionerna, nämligen att höja inkomstpensionen rejält.

Ida Karkiainen, Socialdemokraternas representant i den så kallade pensionsgruppen, uttalar att man med höjd avgift kan åstadkomma högre pensioner också för dagens pensionärer.

Oscar Sjöstedts förslag innebär en rejäl förändring. Det bryter direkt mot de ovan nämnda principerna:

• Avgiften höjs.
• Hur stor en individs pension ska bli blir, oberoende av hur livslängden ökar, högre och högre beroende på födelseår.

Men vi har ju sett att de principerna är överspelade.

Sålunda: Några ”principer” som står i vägen för Sjöstedts förslag finns inte. Samma slutsats gäller för Ida Gabrielssons förslag. Hon måste höja avgiften och formeln för hur pensionen ska beräknas blir därmed överspelad, precis som för Sjöstedt.

Inte heller för Ida Karkiainen står några principer i vägen. Detta eftersom ”principen” att den enskilde och arbetsgivaren betalar hela underlaget för vederbörandes inkomstrelaterade pension sedan länge har övergivits.

Vad som behövs i alla dessa tre fall är en ärlig debatt, öppen inför väljarna, med invändningar i sak från de partier som inte gillar förslagen – inte hänvisningar till övergivna principer.

Någon sådan debatt har vi inte sett till. Den här typen av förslag brukar i stället av partier med en annan uppfattning mötas med hänvisningar till de gamla principerna. Ett exempel är vad socialförsäkringsminister Anna Tenje brukar svara: ”Låt oss samverka”, respektive ”Det där är ett brott mot pensionssystemets grundprinciper.”

Som vi här har sett är de principer som Tenje åberopar sedan länge övergivna. Det uppseendeväckande är att förslagsställarna trots detta inte tar strid.

Samma undvikande attityd tycks ha drabbat det förslag som Magdalena Andersson (S) skisserade redan den 1 maj 2025. Det var ett genomgripande förslag till förändring av dagens pensionssystem. I verkligheten innebar det en återgång till ett pensionssystem grundat, utöver avgifter och livsinkomst, även på ”behov”. Dessutom innebar det en tydlig förstärkning av sjukersättningen, tidigare benämnd förtidspension, särskilt för äldre och uttröttade människor – ”en miljardreform”. Inte ens detta radikala förslag diskuteras öppet inför väljarna.

Och nu är vi framme vid målet för denna genomgång: att förstå varför en total nystart behövs.

Båda sidor gömde för mer än 30 år sedan sina djupgående åsiktsskillnader bakom krav på enighet. Skillnaderna i värderingar och åsikter finns kvar, men fortfarande avstår båda sidor från att ta en strid som skulle bli hård. Partierna viker undan från striden genom att förslagsställarna hänvisar till att man vill ”övertyga pensionsgruppen”. Där försvinner sedan allt, inklusive värderingarna. På så sätt bevaras denna 30 år gamla frid. Pensionsgruppens medlemmar berättar gärna om trivsamma sammanträden.

Väljarna är inte välkomna att störa denna trivsel. Inställningen tydliggörs av socialförsäkringsminister Anna Tenje i DN 2023-08-30:

”Sedan en tid har arbetet i Pensionsgruppen inte fungerat tillfredsställande. Pensionsfrågorna har blivit ett slagträ i valdebatten”, säger Anna Tenje.

Det vill säga: Prata gärna, men se till att hålla väljarna utanför!

Rimligen är det nu, när alla partier sagt sig vilja samarbeta om bättre pensioner, dags att träda fram inför folket i en ärlig debatt! Därefter måste ett nytt system skapas: ett system som går att förstå, med en tydlig koppling till vilket stöd man vill åstadkomma, för vilka grupper och för vilka behov. Det måste också framgå hur systemet ska kunna anpassas till förändrade yttre förutsättningar.

Till slut behövs ett i sanning stabilt system – till skillnad från det system som nu har misskötts i 30 år.