Recension som debattinlägg

En ”recension” om boken Pensioner på villovägar som inte berör bokens innehåll men, bl.a. därför, blir ett intressant debattinlägg.

I ett mail i februari, med en ganska bred spridning, berättade jag att Agneta Kruse, universitetslektor, Nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet och Ann-Charlotte Ståhlberg, professor, Institutet för social forskning, Stockholms universitet skrivit en recension av min bok Pensioner på Villovägar. Recensionen var publicerad i Nationalekonomiska Föreningens tidskrift, Ekonomisk Debatt nr 1 2015. Den finns att läsa på länken http://nationalekonomi.se/ED-4301.

Mailet tilldrog sig ett intresse från några av mottagarna, det blev ett antal inlägg, de finns här: En serie mail. Här skall jag nu kommentera en del av de synpunkter som kommit fram i dessa mail och därmed också en del av det som finns att läsa i recensionen. Eftersom recensionen med tystnad förbigår huvuddelen av min bok behövs som bakgrund ett par korta ord om vad min bok faktiskt handlar om.

Bland inläggen som jag refererar finns mail från Ole Settergren, chef för pensionsutvecklingen på Pensionsmyndigheten, tillika troligen den ledande konstruktören bakom vårt nya pensionssystem, och Ellis Wohlner, aktuarie av facket med goda kunskaper om pensionssystemen, både i Sverige och USA

Pensioner på villovägar, några huvuddrag.

Min uppfattning är att debatten om pensionerna är alltför begränsad, att sammanhang av stor betydelse för hur pensionssystemet borde se ut lämnas utanför. Efter åratal av debattartiklar och föredrag skrev jag därför en bok med titeln Pensioner på villovägar. Bokens syfte är tvåfalt. Dels att erbjuda ett underlag för och stimulera till en bredare debatt, dels att presentera ett förslag till hur det svenska pensionssystemet kan reformeras för att möta sitt syfte: Att erbjuda adekvata pensioner på ett finansiellt ansvarsfullt sätt.

Utgångspunkten för varje diskussion borde vara frågan om varför man alls skall ha ett allmänt obligatoriskt pensionssystem, vad som karaktäriserar ett sådant system och hur det skiljer sig från privat pensionssparande.

I boken presenteras och diskuteras dessa frågor. En närmare beskrivning finns på länken http://kg-scherman.se/pensioner-pa-villovagar/. Där kan man också läsa vissa korta kommentarer som intressenter i pensionsfrågan gjort på flikarna till boken. Vidare finns där hänvisningar till ett antal recensioner och intervjuer.

Åter till den aktuella recensionen.

Jag betonade redan i februari att jag och recensenterna är oense om mycket, kanske det mesta, och att en del missförstånd finns. Men, ansåg och anser jag, det viktiga är att vi får en debatt som sätter fingret på de meningsskiljaktigheter som finns och som förhoppningsvis gör det möjligt att reda ut var vi har hamnat och alternativ för vägen framåt.

Min tro vid den tiden var att jag skulle kunna skriva en replik i Ekonomisk debatt (ED). Jag blev snart tagen ur den villfarelsen, ED har sen länge stängt den möjligheten. ”Debatten får föras i andra forum” skrev de i ett mail till mig.

Snopet, men det är ju bara att försöka finna andra vägar. En är att skriva den kommentar, ”Några centrala frågor kring pensionerna”, som finns här: Kommentarer till en mailkonversation, grundad på de inlägg som gjordes i mailen i februari.

Först erinrar jag om att recensionen med tystnad förbigår huvuddelen av min bok. Den uppehåller sig i stället i huvudsak vid skribenternas tolkning av några av mina förslag, utan att den analys som ligger till grund för förslagen berörs. Recensionen får närmast betraktas som ett debattinlägg där skribenterna tar tillfället i akt att framföra sina åsikter om hur ett pensionssystem skall se ut. Intressant nog under en rubrik ”Rätt och fel om pensionerna”, som är titeln på den bok de avser att publicera senare under år 2015.

Det här inlägget, även om det alltså inte är en recension av min bok, är intressant just som ett debattinlägg. Kruse och Ståhlberg är några av de få, alltför få, forskare som intresserar sig för vårt pensionssystem. Dessutom, de var bägge aktiva som experter i anslutning till formuleringen av 1994 års principer för vårt nuvarande pensionssystem.

Det är uppenbart att jag och recensenterna tillhör olika ”skolor” med skilda värderingar, som är de avgörande drivkrafterna för vilken ståndpunkt vi tar i olika principiella frågor. Några av dessa värderingsfrågor berörs i min kommentar. Utöver vad jag skriver där hänvisar jag till mina kommentarer till en annan artikel som Kruse och Ståhlberg skrev på SvD Brännpunkt i juli 2014. Kommentar finns på länken http://kg-scherman.se/kvinnornas-pensioner-ett-problem-for-pensionssystemet-eller-for-arbetsmarknaden-eller-far-dom-skylla-sig-sjalva/

I min kommentar, som nämnts finns den på: Kommentarer till en mailkonversation, går jag igenom några frågor som aktualiseras av de aktuella mailen, Mycket mer än dessa korta funderingar finns att skriva. Men bättre än skrivande är att träffas i en öppen debatt. Ann-Charlotte Ståhlberg är professor vid Institutet för Social Forskning. Institutet har funnit ämnet av så allmänt intresse att man redovisar Kruses och Ståhlbergs recension på sin hemsida. Säkerligen kan hon se till att institutet tillhandahåller lokal och inbjuder till en debatt mellan henne, Kruse och mig.

En kort sammanfattning av mina synpunkter och kommentarer.

Att pensionssystemet är nästan omöjligt att förstå är ett väl grundat påstående. En belysning ger vad Kruse och Stålberg påstår i själva recensionen, nämligen att ”det räcker långt att veta att varje krona i arbetsinkomst ger pensionsrätt som behåller sitt (relativa) värde genom inkomstindexeringen”. Detta uttalande stämmer inte. Av flera skäl:

Inom vida inkomstintervall bestäms inkomstens storlek för pensionären av garantipension och bostadstillägg.
Så snart man har inkomst över taket för sådan inkomster som ger pensionsrätt i det allmänna pensionssystemet upphör kopplingen mellan inkomst och pensionsrätt. Avgifter betalas in grundat även på inkomster ovanför taket, pensionsrätt ges inte för de inkomsterna.
Dessutom och i alla inkomstlägen som ger pensionsrätt, så får människor långt högre pensionsrätter än de avgifter som sammantaget betalas in av dem själva och deras arbetsgivare. Sju procentenheter, det är de enskildas egenavgifter, av totalt 18,5 betalas nämligen av statsbudgeten. Grunden för påståendet om att varje krona i arbetsinkomst ger pensionsrätt, är i ett avgiftsdefinierat system att avgifterna faktiskt betalas i proportion till arbetsinkomsten. Det finns inga garantier för att statsbudgeten skall fortsätta att subventionera 40% av pensionsavgifterna och därför inte heller någon grund för ”att veta att varje krona i arbetsinkomst ger pensionsrätt”.

Den helt avgörande frågan om hur ett pensionssystem fungerar gäller riskfördelning. I den inkomstrelaterade delen av det svenska systemet bärs hela risken av pensionärerna. Och så måste det vara i ett system som det svenska, där pensionerna grundas helt på för varje individ inbetalade avgifter. Om den beskrivningen är Settergren och jag helt överens. Vi är också överens om att detta system med sin broms är den bästa utformningen när önskemålet om en för alltid oförändrad avgift blivit den centrala prioriteringen.

För människor med låga inkomster finns garantipension och bostadstillägg som modifierar riskfördelningen. Men garantipensionen blir mindre och mindre jämfört med lönerna. Vi har en utveckling som tycks sikta på att gå från en generell minsta nivå för den allmänna pensionen till ett behovsprövat bidrag.

Agneta Kruse upprepar i ett mail gamla invändningar mot ATP-systemet och presenterar ett antal ogrundade påståenden både om det gamla och det nya systemet. Det är också tydligt att vad Agneta Kruse här framför är grunden för hennes och Ann Charlotte Ståhlbergs recension av min bok.

Centralt i Agneta Kruses argumentation är att ATP-systemet till alla delar var ohållbart. Hon är oberörd av den diskussion som förs i Sverige och ute i världen om vad ett offentligt pensionssystem är och vilket ansvar det lägger på politikerna. Följande punkter är viktiga att vara klar över

Varje pensionssystem handlar om omfördelning av dagens konsumtionsutrymme mellan dagens konsumenter. Olika pensionssystem har olika teknisk utformning men landar alla i den fördelningen. Fonderade system är alltså inte ”mer ansvarsfulla” än fördelningssystemen.
Varje generation är ansvarig för att dra försorg om dem som inte klara sig själva och att vidmakthålla och utveckla samhällets infrastruktur och produktionsförmåga.
Utan ett fungerande politiskt system kan ingen offentlig pension fungera på lång sikt. Politikerna är ansvariga, grunden för demokratin är att folket i val skall kunna påverka sina villkor till den del som de följer av politiskt bestämda regler.

Bakom den typ av kritik som Kruse framför i sitt mail här och som också Settergren utvecklar ligger en fundamental brist på förtroende för det politiska systemets förmåga att ta långsiktigt ansvar och en förtröstan att ett pensionssystem som det svenska kan klara sig utan politisk inblandning. En belysning av denna tes kan man få genom att studera vad som faktiskt har hänt i Sverige med dessa ”automatiska och av politikerna oberoende system”.

Ett slående exempel är att 7 procentenheter, dvs den enskildes pensionsavgift, av totalt 18,5 i ”pensionsavgift” betalas av statsbudgeten, inte av den enskilde. Det som lanserades som ”raka rör”, att det skulle var ett direkt samband mellan avgifter och förmåner, det avskaffades nästan genast. Mer än 40% av avgifterna är en subvention från statsbudgeten.

Automatiken och dess välsignelser är alltså något som tillgrips när man av ena eller andra skälet vill hindra att pensionssystemet förändras så att det kan göras socialt balanserat med en öppenhet för att väga in också förändringar i yttre förutsättningar, såsom arbetsmarknad och förhållandena för olika grupper i samhället.

Kruses mail innehåller ytterligare ett antal påståenden som jag sätter frågetecken för. I vissa delar rent sakligt, i andra på grund av våra helt skilda värderingar.

Kruse och Ståhlberg framställer inte så sällan sina åsikter som sakligt grundade även när de är helt personliga och grundade på en egen vilja eller tro på hur samhället borde se ut. Det kategoriska avfärdandet av vårt gamla ATP-system är ett gott exempel på hur förvirrande debatten då blir.

För min del anser jag att möjligheten att ta politiskt ansvar i ett offentligt fördelningssystem, eller förmånsdefinierat system som det också kallas, är dess styrka. I verkligheten är det ett av de centrala budskapen i min bok.

Att man inte i tid justerade ATP-systemets parametrar är inte ett bärande argument mot att utnyttja den möjlighet att skapa flexibla system som bara det offentliga kan skapa och vidmakthålla. Det är i stället ett argument för att efterlysa en förmåga att ta politiskt ansvar.

Premiepensionen är kontroversiell. Allt för ofta diskuteras den som om den erbjuder de yngre generationerna stora möjligheter. Men mot dessa möjligheter måste ställas risker. Det finns en grundläggande nationalekonomiska sats som säger att de riskjusterade avkastningarna tenderar att på långt sikt bli samma som de ”riskfria”. Att ”ta risken” betyder att man visserligen kan få en högre avkastning men också en lägre än den ”riskfria” placeringen. Jag anser inte att det är rimligt att tvinga människor att inom ramen för ett tvångssparande ålägga dem att ge sig ut på börsen. Nu tvingar man människor utan varken kunskap eller fallenhet att intressera sig för börskursernas utveckling. Och inte heller sjunde AP-fonden, ”icke-vals fonden”, leder bort från detta tvång. Att besluta att inte välja är också ett val.

Mitt förslag är att man avskaffar premiepensionen och för alla framtida avgifter till fördelningssystemet, den s.k. inkomstpensionen, och att man utvecklar det för att göra det möjligt att skapa och vidmakthålla en balans mellan avgifter, pensioner och pensionsåldrar.

Det finns numera ett antal lösningar i andra länder som stöder ett ansvarsfullt politiskt beslutsfattande men inte är stela och okänsliga som det svenska systemet är. Ett gott exempel är det kanadensiska systemet. Det systemet fungerar i tre steg.

Ett första steg är att en långsiktig prognos görs
Om analysen visat att systemets finanser inte är långsiktigt hållbara så förväntas parlamentet inom en viss tid besluta om erforderliga ändringar som återställer balansen
Om politiska beslut inte kommer till stånd inom en viss föreskriven tid så sker en automatisk justering, som fördelar insatserna som behövs mellan en sänkning av pensionerna och en höjning av avgifterna.

Här framträder två fundamentala skillnader mot det svenska systemet. Främst att det förutses att erforderliga ändringar sker i en öppen politiks process. Sen, om automatiken slår till, fördelas bördorna mellan pensionerna och avgifterna, i stället för att enbart tas ut som sänkta pensioner. Flexibilitet och politiskt ansvarstagande kombineras med ett beslutsstöd som bidrar till en stabil utveckling.

Grundvalen för mitt förslag är en tilltro till det politiska systemets förmåga och vilja att ta långsiktigt ansvar. I det ligger också en förmåga att lära av erfarenhet, att se misstag och undvika dem i framtiden.

Politik som en lärande process bland ansvarsfulla människor. Det är mitt alternativ.